När kan man vara "vänner" efter skilsmässan?

Ni kommer bli vänner om ni vill, när känslorna om vad som varit lämnat er. Minnena kommer ni alltid dela, av er tid tillsammans. Men sorgen av vad som aldrig blev måste först få värka ut.

håller med ovan skribent men lägger till också att det beror ju också  på av vilket syfte man ska vara vänner.

Är det för barnens skull så kan det fungera, men vill man vara vänner av egna privata skäl får man nog räkna med att det inte alltid funkar friktionsfritt.

Är det slut så är det slut och där får man nog släppa sina tankar och känslor och ta sig vidare, men ni är alltid föräldrar till era barn och ur den synvinkeln är det alltid bra att ha en fungerande relation.

Så kanske ha lite i åtanke också varför man ska vårda vänskapen så kan det hela också gå lättare

Förresten, en sak till... jag som måste jobba för att nu "komma vidare", som inte helt är ok med denna skilsmässa borde kanske inte försöka vara "vän" med mitt ex på ett tag.. tror nog inte att det är lättare för mig att komma framåt på det sättet...

Att komma vidare i sorgearbetet är prio 1 just nu, inte vänskap...Det är ett sorgearbete då en relation och en person som betytt väldigt mkt för dig nu inte längre är detsamma. Men att hålla en låg profil, inte visa barnen alla bråk och prata illa om varandra är ju också prio 1.

Jag och min man var inte överens om skilsmässan. han hade gett upp samt mådde dåligt och jag ville kämpa och försöka för jag vet att skilsmässan egentligen inte hade med känslor att göra. Detta är nu 4 månader sedan. Första 1-2 månaderna var lite jobbiga för det var innan vi hade flyttat isär och det var många saker som skulle ordnas. Jag var ledsen och besviken och han kände sig pressad.

Nu är vi väldigt bra vänner. Visst händer det att vi kommer till tillfällen då vi tycker olika och vi har en despyt men vi är aldrig ovänner. Vi är riktigt bra vänner och vi kan umgås och gör saker tillsammans med barnen utan problem. Det funkar bra.

Jag var inte alls överens om detta med skilsmässan och kände mig sviken och bortglömd men i allt detta så kände jag ändå att han var en bra vän, min närmaste och barnen förtjänar att vi har en bra relation. Så med tiden (ganska kort tid trots allt) så har denna vänskap byggts upp och vi pratar med varandra dagligen. Mycket praktiska saker som ska fixas givetvis men även andra saker. Vi pratar om hur dagen varit eller vad vi ska göra i veckan osv. Hjälps åt vid problem mm.

Så visst går det

Skild och flyttade från den gemensamma bostaden för 6 månader sedan.

Min åsikt är att det inte går att vara "vänner"!

När det gäller barnen kan man säkert klara av det om båda jobbar för det, men att vara "vänner" för vänskapens skull fungerar dock inte i vårt fall.

Sedan måste jag lägga in en aspekt i det hela; om man ändå skiljer sig - varför ska man vara "vänner" och fika tillsammans etc? Är inte det lite form av "separationsångest" och även hålla hoppet uppe för den part som blivit lämnad?

Jag tycker iaf inte att det är "fair play".