känner mig sååå ensam
jag suktar över den spännande känslan över att träffa någon och ha lite pirr i magen. saknar någon som jag alltid kan ringa om det är något. npgon jag kan diskutera med. som saknar mig på riktigt. som vill ha min närhet...
vill inte ha något seriöst. med seriöst menar jag att tex träffa min dotter som jag har varannan vecka. har dock kommit på att det ordet kan misstolkas. jag vill inte i heller ha sex än..
jag lämnade nyss ett förhållande (7år) där jag upplevde psykisk misshandel m.m. varje dag.
har nu bott själv med dottern vrannan vecka i två mpnader.
känslomässigt har det varit dött för min fd sambo i flera år.
fick träffat mig en blyg pojke som varit en vän innan som även vart jätte intresserad av mig tydligen. vi grovhångla och det var på väg att hända saker men jag bangade, trots att lusten ville annat. antar att min vilja är starkare än driften... och han hörde inte ens av sig dagen efter trots att vi varit vänner. och trotts att han absolut inte ville hem dagen efter men var tvungen pga hunden . men men. har svårt att glömma honom dock..
men men det är en annan historia..
är jag knäpp??
hur ska jag göra i fortsättnignen? HJÄLP!
