Hur kan jag hjälpa min dotter?
Hej,
Jag är så trött och ledsen och vet inte vart jag ska vända mig. Jag har tre fantastiska barn. Alla är välidgt nyfikna, viljestarka och påhittiga, men med fruktansvärt humör. Äldsta sonen är 7 år och när han var 5 år gick han en längre tid i barnterapi pga sin ojämna utveckling (han låg väldigt långt före språkligt och intellektuellt, samtidigt som den emotionella utvecklingen var på helt vanlig 5-åringsnivå) och är idag en välfungerande om än känslig kille. Mellansyster är 4 år och är mer eller mindre sjövild, men har hittills kommit undan med det bara för att hon är så liten och söt. Och för att jag haft fullt upp med hennes väldigt ledsna och krävande storebror. Hon gör allting i 180 knyck och det är vardagsmat att hon fyller hela badrummet med vatten, pillar sönder whatever bara för att se hur det fungerar, klättrar högst upp i varenda träd eller bara lagar lite mat. De flesta av hennes upptåg är rätt roliga och vi har många historier att skratta åt. Hon är även rätt hjälpsam när det gäller att städa upp efter sig. hon säger kloka saker som "om man häller ut alla pärlorna på golvet tar det jättelång tid att plocka upp dem igen". Det har vi provat några gånger. Alla 15000 pärlorna. På hennes förra förskola kallade de henne för utstuderat gränstestande. Hon tänjer på varenda regel och hon provocerar alla i sin omgivning så att man fullständigt tappar andan. I vintras var det i princip omöjligt att få på henne ytterkläder. Inte förrän hon frös ordentligt bestämde hon sig för att ta på sig overallen. Tex då vi cyklade hem i 20 graders kyla. Hon blir blixtarg när hon inte får som hon vill. Det händer att hon blir så arg så att hon kissar på sig och svimmar.
Nu har vi flyttat till en ny stad och hon har börjat sin andra förskola i denna stad på kort tid. Hon saknar sina gamla kompisar och har blivit utåtagerande mot hela familjen. Hon har ju alltid varit en retsticka gentemot storebror, men nu känns det som det eskalerat. Hon nyper honom så fort hon kommer åt, eller slår honom i huvudet med stora tunga saker. Hon har sönder hans saker och kallar honom för bajskorv etc. Lillebror på 1 år ger hon sig också på. Hon rycker allting ur händerna på honom, puttar omkull honom eller brottar ner honom eller bara drar honom i tårna tills han skriker. Igår vågade jag tillslut inte sätta ner honom på golvet utan gick och bar på honom hela eftermiddagen för att skydda honom. Storebror har fått en nyckel till sitt rum så att han kan låsa in sig när han tycker att det blir för jobbigt.
Jag vet inte hur jag ska göra. Jag tycker att jag försökt det mesta. Det fungerar ganska bra att bara säga nej och lyfta bort henne om jag hinner se situationen INNAN hon har gjort illa någon av sina bröder. Det händer ungefär 50% av gångerna. 50% av gångerna hinner jag inte se förrän det är försent. Och då tappar jag rätt ofta humöret och ryter åt henne. ibland blir jag så arg så att jag tar i henne alldeles för hårt och nån gång har jag helt enkelt ställt ut henne utanför dörren eller bara släppt ner henne i soffan och gått därifrån. Allra argast blir jag när hon fysiskt ger sig på mig. Jag har en öm handled och det vet hon. När hon blir arg så kan hon ta en kloss eller liknande och börja banka på min handled så att jag börjar gråta av smärta. Ofta när man säger åt henne så skrattar hon bara och springer därifrån. Hon är även rätt hemsk mot sina kompisar. Särskilt de som är lättretade.
Varför gör hon så? Jag blir alldeles förtvivlad. Hon kan ju vara hur gullig som helst och när hon lägger den sidan till så är hon världens bästa kompis. Hon har en fantastisk humor och massor av spännadne funderingar. Jag har märkt att det blir lugnare ifall jag gör saker som är svåra tillsammans med henne. Tex spelar kluriga spel, väver eller lägger pärlplattor. Hon är ungefär på samma nivå som sin tre år äldre storebror när vi gör såna saker. Problemet där är ju att så fort jag sätter mig för att göra nåt med henne så skriker lillebror hysteriskt på golvet och vill komma upp i knät och vara med (hon var precis likadan i den åldern). Och det är i princip omöjligt att pyssla eller spela spel med en ettåring i knät som ska vara med.
Hon har även börjat kissa på sig rätt mycket. Särskilt på nätterna. Nu får vi byta lakan minst en gång varje natt. Trots att vi tar upp henne och sätter henne på pottan då vi går och lägger oss. Förut hade hon heller inga problem att somna själv i sin säng, men nu måste man ligga bredvid henne för annars är hon rädd för monster och bara gråter. Varje natt kommer hon över till min säng och sover tätt, tätt bredvid mig. Det märks att hon behöver mycket kärlek och jag försöker att se henne och krama henne så mycket det bara går. Men just nu känns det som att jag helt enkelt inte räcker till. Och det är så hemskt att se hur hon gör illa sina bröder som hon tycker så mycket om. Jag är rädd att lillebror ska ta efter hennes beteende och jag är rädd för att hon ska lyckas göra honom allvarligt illa. En gång puttade hon ner sin storebror för trappan så att jag var rädd att han skulle slå ihjäl sig. Han föll baklänges från översta trappsteget. Han är lite rädd för sin lillasyster och det är inte alls bra.
Jag förstår att det inte finns några enkla lösningar på detta, men jag skulle gärna vilja höra hur du ser på saken. Något måste vi göra för det går inte att ha det så här. Just nu terroriserar hon hela familjen och vi vågar inte ta hem kompisar eftersom det bara blir bråk. Det känns som att vi skulle behöva en extra vuxen här hemma som bara kunde vara med henne. I somras var vi mycket hos mina föräldrar och då fungerade det riktigt bra. Men nu är deras semester slut och eftersom ingen av mina kompisar vågar ta hit sina barn så är jag ensam med alla tre hela eftermiddagarna. Jag blir snart galen.
Tacksam för svar.
