Fan inte lätt

Texasmamma skrev 2011-08-25 10:26:13 följande:

Ja d är ju den där kärleken som spökar...ångrar inte heller mitt liv, jag e jätte ycklig.Men vissa dagar ere bara så jäkla påtagligt att det finns/fanns nått innan jag och vårat. Jag har inte valt att skaffa barn för 8 år sen. Men nu får jag ta hand om en 8 åring ändå. Plus min lilla bäbis som JAG valt att skaffa.
Inte d att jag inte tycker om mitt bonusbarn,hon e toppen!
Tänker oxå så, att då blir det ju likadant för mitt barn, vet inte om jag någonsin skulle kunna "lämna bort" mitt barn till pappan då. Usch d måste ju va hemst.

Haha, det där "jag valde inte att skaffa barn för X år sen" är min favorit att använda om vi vuxna tjafsar om något gällande bonusen som jag inte orkar ta hand om.

T ex när pappan och mamman förutsätter att jag ska göra rent i mitt schema för att hämta deras barn, för att de inte kan. Nejhej? Men jag då? Bara för att jag råkar vara hemma med vårn 1 åring och vi "bara ska hem till en kompis" så betyder inte det att jag vill ha en studsande trotsig 6 åring med mig dit.

Det bästa utav allt är att på det "argumentet" finns det inte så mycket mannen kan sätta emot.
kan även ibland slänga ur mig "jag var inte med vid tillverkningen av den där jag behöver inte ta en sån här strid med henne" (Inte så hon hör, utan till mannen då)

Sen ska tilläggas att jag oftas gladerligen hämtar bonusen tidigare från fritids, har henne gärna här fast mannen inte är hemma och vi tycker verkligen om varandra.

Lillii

Äldre 31 Aug 20:23

#9

Iam skrev 2011-08-30 21:23:24 följande:

Sen får väl även jag tillägga att jag har en jättebra kontakt med mina bonusar.
För att citera stora tjejen "Du är som min mamma när min mamma inte är här"

Min bonus säger "du är ju mamma till min lillasyster, så någon slags mamma till mig måste du ju vara"

(ja, en tjatig sån brukar jag svara =P )

Lillii

Äldre 16 Nov 12:33

#18

Himjo skrev 2011-11-16 11:53:38 följande:

Jag håller helt med. Det är verkligen inte lätt. Jag har inga barn men det har han, en tonåring. Det liv han levde med barnats mamma fortsätter på så sätt att hennes familj forfarande ska hälsas på (pappan, systern med familj osv.) och han vill att jag ska följa med som om det skulle vara den mest naturliga sak i världen.
Det är det inte för mig. Jag anser inte att jag måste fira has fd:s syster eller pappas födelsedagar. Om han måste åka hem till dem (30 mil bort) så får han göra det själv. Men han gillar inte det. Han kan inte förstå hur det känns för mig som ska fira hans fd:s familj.....vilket jag tycker är konstigt att han inte kan sätta sig in i.
Det känns ibland som om jag som inte har barn måste ställa upp på allt av hans tidigare liv, för jag har ju "inga andra åtaganden". Han tycker inte att det kan vara så farligt att sitta på morfars/mosters/kusiners kalas i en familj han umgåts med i 25 år innan mig. Jag känner mig som femte hjulet under vagnen, men jag får inte honom att förstå det.

Jag har valt honom som partner och med på köpet kom hans barn. Det är helt ok för mig. Men att jag måste dela min tid med hans fd och HENNES familj, det kan jag inte köpa...

Är jag egoistisk och orättvis?

jag vet inte, jag skulle inte kunna tänka mig att hälsa på min mans ex föräldrar mer än att hämta dottern om hon är där, samtidigt som jag inte finner det ett dugg konstigt att min mamma och min pappas syster fortfarande umgås, min mamma hälsar fortfarande på min farmor fast hon och pappa har varit skilda i 25 år.

Min mamma var iofs väldigt hänvisad till att ha min farmor/faster som barnvakt åt oss när vi var små eftersom hennes egen släkt bor en bit här ifrån.

Min mammas nya man kommer otroligt bra överrens med min farbror, och med min pappa med för dendelen och de kan umgås bara de 3 ibland...

Men själv skulle jag inte komma på tanken att umgås med biomamman....och jag har ingen lust att åka och hälsa på hennes bror även fast min man är "kompis" med honom, var på jag iofs funderar på "vad han har gemensamt med någon som är 10 år yngre än honom och bara var tonåring när han var tillsammans med exet?"

Så vid närmare eftertanke, nej du är inte egoistiskt, och fattar inte din man grejen kan du ju fråga om han vill följa med och hälsa på ditt ex mamma "för ni kom så bra överrens när det begav sig"

Lillii

Äldre 16 Nov 13:20

#21

Himjo skrev 2011-11-16 13:14:27 följande:

Tack, Liillii för dina tankar. Jag känner mig så ensam i bland när jag har dessa funderingar och jag inte riktigt får förståelse, men inser att jag inte är ensam om den här situationen som förståss uppkommer när man går in i en relation med någon som har barn. Jag förstår att en viss "bagage" alltid ingår, men jag kanske inte behöver utsättas för allt detta bagage.
Tack igen!

Det ska man inte behöva blir heller.
Det är klart att har mamma och pappa firat barnets födelsedag tillsammans i x antal år efter de gick skilda vägar så kanske man får stå ut med att fira barnets födelesedag där, men att man måste vara med och fira till exempel kusiner till barnet på mammas sida behöver man inte göra. Det är inget man behöver bita ihop om.

Jag skulle ha full förståelse om jag träffade en ny att han inte vill vara med och fira mina barns kusiner på pappas sida, även fast jag och deras mamma kommer JÄTTEBRA överrens.
Hon och pappan till kusinerna (min man bror) har gått varsin väg, men jag umgås fortfarande med mamman, för att jag vill. Men jag förstår helt klart att hennes nya inte vill träffa mig, eller iaf min man.

Det är inga konstigheter alls...

Fan inte lätt

INNEHÅLL