Fan inte lätt

Jag förstår precis hur du har det. Min sambo har två barn. En dotter på 12 och en på nästan 16. även min sambo blir precis som förbytt de veckor när hans barn är hos oss. Allt är serverat och bilen står redo alltid även om det bara är till solariet som ligger 200 meter härifrån. Kläder och andra prylar ligger kringströdda i hela huset de veckor de är här och om man andas något om det blir man automatiskt en bitch i sambons ögon(fast man är gudomlig i alla avseenden de andra veckorna och han  säger att han är villig att göra allt bara man ber om det) ( allt jag skulle vilja be om är att han skulle kunna hålla lite ordning på sina bortskämda små prinsessor).
Hela livet rasar liksom de veckor han har sina prinsessor här. En man som i vanliga fall har normala sunda åsikter om det mesta i livet blir en liten hoptryckt mes de veckor hans barn är här. Det hela är skrämmande. Alternativet är väl att leva själv med min 14 åriga son(har två andra barn men de är utflugna och bor dessutom utomlands hos sin pappa.) Ska man kompromissa och bita ihop eller ge upp. Jag vet verkligen inte.
Men varje dag är en kamp för att orka leva vidare,