Fan inte lätt

Jag håller helt med. Det är verkligen inte lätt. Jag har inga barn men det har han, en tonåring. Det liv han levde med barnats mamma fortsätter på så sätt att hennes familj forfarande ska hälsas på (pappan, systern med familj osv.) och han vill att jag ska följa med som om det skulle vara den mest naturliga sak i världen.
Det är det inte för mig. Jag anser inte att jag måste fira has fd:s syster eller pappas födelsedagar. Om han måste åka hem till dem (30 mil bort) så får han göra det själv. Men han gillar inte det. Han kan inte förstå hur det känns för mig som ska fira hans fd:s familj.....vilket jag tycker är konstigt att han inte kan sätta sig in i.
Det känns ibland som om jag som inte har barn måste ställa upp på allt av hans tidigare liv, för jag har ju "inga andra åtaganden". Han tycker inte att det kan vara så farligt att sitta på morfars/mosters/kusiners kalas i en familj han umgåts med i 25 år innan mig. Jag känner mig som femte hjulet under vagnen, men jag får inte honom att förstå det.

Jag har valt honom som partner och med på köpet kom hans barn. Det är helt ok för mig. Men att jag måste dela min tid med hans fd och HENNES familj, det kan jag inte köpa...

Är jag egoistisk och orättvis?

Tack, Liillii för dina tankar. Jag känner mig så ensam i bland när jag har dessa funderingar och jag inte riktigt får förståelse, men inser att jag inte är ensam om den här situationen som förståss uppkommer när man går in i en relation med någon som har barn. Jag förstår att en viss "bagage" alltid ingår, men jag kanske inte behöver utsättas för allt detta bagage.
Tack igen!