Mitt liv på en pinne och pinnen är på väg att brista..

Efter ytterligare ett misslyckat försök med att prata med min sambo sedan 12 år om hur jag upplever vårt förhållande vänder jag mig nu till er för hjälp och råd hur jag kan gå vidare. Det är egentligen hur mycket som helst och jag vet inte var jag ska börja. 

Jag känner mig fruktansvärt ensam och oälskad i vår relation. Har under sju månader haft ont i huvudet ungefär varje dag vilket tar på mina krafter och in energi. Har varit hos läkare för detta och det verkar inte vara något allvarligt. Jag hade ändå önskat att min sambo kunde stötta mig lite i detta, erbjuda sig att hjälpa mig med barnen, plocka undan efter sig, ge mig en uppmuntrande kram etc. Min mamma dog i en hjärntumör för tolv år sedan och jag antar att huvudvärken kombinerat med en känslig period i mitt liv har fått minnen att komma tillbaka och jag är livrädd för att jag också ska drabbas och behöva lämna mina högt älskade barn fem och sju månader gamla. Det enda min sambo säger åt mig är att då får jag gå till doktorn igen..helt utan medkänsla. När jag försöker ta upp och förklara det här med honom så tycker han det är jag som är på så dåligt humör att han inte vill göra mer samt att jag ska be honom att följa med mig till doktorn, om en kram etc. Har jag fel när jag tycker att det borde komma spontant om han nu bryr dig? Hur får jag honom att förstå? 

Upplever inte heller att han behandlar barnen som jag önskar. Han jobbar jätte-mycket vilket innebär att de sällan träffar honom och när han väl är hemma så tar han aldrig initiativ att hjälpa till att klä på dem, bada osv. Inte heller hjälper han till med mycket här hemma. Han kan inte ens hålla ordning efter sig själv. Jag har således ensam allt ansvar för barnen och det mesta för huset och trädgården. Jag älskar mina barn över allt annat så jag gör det gärna men blir ledsen när han inte bryr sig/vill vara med sina barn. De få gånger han gör något med det äldsta barnet får barnet följa med på det som intresserar min sambo, sällan det som barnet vill göra? Jag upplever honom som oerhört  självisk, det är hans vilja och hans intressen som räknas och det ska han syssla med. Hur ska jag hantera/tänka kring detta?

Sen har vi nästa dilemma. Vi bor i en bostad som vi hyr, vi vet att det förekommit fukt i bostaden och jag vill inte bo här med våra barn. Min sambo verkar dock ha bestämt sig för att får inte han köpa och flytta till min släktgård och vara lantbrukare där så vill han inte flytta alls. Jag vill dock inte köpa min släktgård och flytta ifrån det område vi bor i nu. Har själv inget intresse att bo och driva en gård och känner att det blir ännu mer för mig att sköta medan han kan vara hemifrån och ägna sig åt sina intressen och det han själv vill ännu mer.  Jag vill därför inte betala så mycket pengar för något jag inte ens vill ha? Borde inte det vara mitt beslut när det gäller min släktgård? När jag pratar med honom att jag inte vill bo där uppför han sig som ett barn och surar i flera dagar. 

Nästa gäller vår ekonomi. För rätt länge sedan klargjorde min sambo att han tyckte att pengarna för alla övertidstimmar han jobbar skulle vara bara hans för de hade han jobbat ihop. Men vem har gjort det möjligt för honom att arbeta alla de timmarna, vem har tagit hand om barnen och huset etc? Fortfarande efter det har jag svårt att be honom om pengar för jag vet att han bli irriterad. Jag har alltså i stort min föräldrapenning som inte är stor samt barnbidraget att klara mig på, vilket inte alltid är lätt. Känns som han tycker att jag lever upp hans pengar och jag vågar knappt köpa något ens till barnen för hans pengar. 

Känner inte alls igen mig själv...För några år sedan var det mycket mer jävlar-anama i mig. Tänker ju på hur vår relation har varit tidigare och på våra barn och vill inte de ska behöva flyttas mellan två hem. Hade saknat dem något fruktansvärt när de var hos honom. Även om han sällan har tid med dem hade han säkert propsat på att han skulle ha dem mycket. Många frågor cirkulerar, klarar jag av en separation känslomässigt, ekonomiskt osv. Parterapi är uteslutet för det går han inte med på. Enligt honom beror allting på att jag bara tjatar på honom hela tiden och att jag alltid är på dåligt humör. Det stämmer ju men hur kan jag annars göra, har försökt mycket!!

Kan ni hjälpa mig med något råd om hur jag kan få honom att lyssna på mig och förstå eller vad jag bör göra? OM inte så var det skönt att åtminstone få skriva av mig!! Tack för hjälpen!