Hej!
På din beskrivning låter det som om din son är enda barnet. Därtill beskriver du honom som väldigt känslig.
När det gäller barn som inte säger ifrån och inte tar för sig kan det naturligtvis handla om olika saker.
Dels är detta en personlighetsfråga. Barn är olika. Det innebär att en del är mycket gåpåiga och rättframma, andra växlar mellan säkerhet och osäkerhet medan ytterligare andra tenderar att vara mer undfallande, blyga och inåtvända. De flesta har något att kämpa med och något att lära sig.
När det gäller din son hör han uppenbarligen till dem som inte tar för sig, utan blir ledsen och går undan.
Om det stämmer att han dessutom är enda barnet, och om han dessutom har föräldrar som sällan har konflikter, så har han förmodligen inte tränat särskilt mycket på att hantera sådana situationer.
Barn som har många syskon får en ständig träning i att ta för sig och försvara sina revir. Ensambarn kanske behöver utsättas för liknande situationer för att få träna. Olika slags gruppaktiviteter, idrott med tävlingsmoment är bra tillfällen att träna detta.
Föräldrar visar ju också sina barn hur man gör genom att själva hävda sig, ta för sig etc något som är en bra pedagogik när det gäller att lära barn nya förhållningssätt.
Att tala om för dem hur de borde ha gjort hjälper inte så ofta. Däremot kan man bekräfta dem i vilka känslor de hade när någon var dum mot dem. Man kan säga att du måste ha blivit jätteledsen när han förstörde din bil och arg. Jag skulle ha blivit jättearg och sagt till på skarpen, eller skrikit jättehögt, om jag var du.
Då ger man barnet verktyg genom att dels bekräfta känslan och dels föreslå ett beteende de kunde använt, i stället för att bara stoppa tummen i mun.
Konflikthanteringsförmåga kan inte alltid styras med pedagogik. Den måste prövas och prövas igen tills er son hittar ett sätt som passar honom och hans person.
Med vänlig hälsning.
Margit Ekenbark
