Varför är jag ensam om att vilja ha ett ödmjukt barn?
Observera att detta inte är en skryttråd över mitt perfekta barn. Tror inte såna finns. Den här tråden handlar om uppfostran och allmänt vett.
Jag har en 4-åring, snart femåring. Han är en god och glad kille, bestämd och envis, gnällig emellanåt, argsint och jätteglad om vartannatt. En rätt normal kille med andra ord.
Jag har inte kört några särskilda uppfostringsmetoder på honom förutom det som kanske kan kallas sunt förnuft. Man äter det som serveras, man skriker inte fula ord, man ritar inte på väggarna och man har inte sönder saker med flit. Givetvis har han brutit mot alla dessa regler, men i 90 % av tiden så sköter han sig faktiskt exemplariskt. Jag är inte nojig, inte överbeskyddande, rätt ordenlig av mig och lär honom att saker inte alltid är rättvisa.
Är vi på en lekplats och han har med sig sandleksaker så vet han att andra barn får låna dom en stund. Han delar med sig och snålar inte. Känner mig ofta rätt ensam om det. När andra föräldrar kommer till sandlådan börjar de svettas och får nästan panik om deras barn skulle råka lyfta upp min sons spade. Herregud, det är ju ett ANNAT barns leksak, nu blir jag väl förbannad?! Nej, varför skulle jag? Min son får däremot onda blickar och "Nej, det är X" till svar när han frågar om han får låna en hink. Det motarbetar allt jag försöker tuta i min son om att dela med sig!
Äter han inte kvällsmat ordentlig så vet han att han får vara hungrig på kvällen, det blir inga extra mängder kvällsmål bara för det. Numera äter han kvällsmat utan protester. Andra föräldrar fixar nattsmörgåsar och vällingflaskor tills det pyser ur öronen på ungen. Hur ska ungen då bli hungrig på riktig mat?
Jag pratar ofta med min son om hur man är en bra kompis, att man inte retas och inte slåss. Han har ALDRIG slagit ett annat barn, och hör och häpna: han är ingen hackkyckling för det. Han säger ifrån själv och hjälper inte det hämtar han någon av oss föräldrar/fröken.
Jag kräver att han säger tack när han får något även om det tar en kvart för honom att pressa fram det. Han är inte olycklig och stressad för det, han lär sig artighet! tyvärr får han nästan aldrig uppleva att någon tackar honom .
Jag tycker inte jag har några extrema krav på min son. Höga, det är möjligt, men så är han också långt mer harmonisk än barn med 18 sportaktiviteter och jättekalas med 30 dagiskompisar. Han är lycklig som han är - även om han bara går på en fritidsaktivitet och mest umgås med lugna killar och tjejer som han själv.
Min son får absolut inte skryta eller malla upp sig för oss föräldrar, och det vet han. Man berättar att man fått en leksak, man skryter inte om hur dyr den var eller hur stora paket man fick. Allt han får höra på dagis är "Mina julklappar var många mera än diiina" och det gör mig både ledsen och förbannad.
Min kille rider och älskar djur. Till skillnad från många andra 4-åringar som enligt föräldrarna "inte förstår bättre" eller "bara tycker katten är söt" förstår min son att man drar inte katter i svansen och man skriker inte djur (eller människor) i öronen. Och tänka sig att han faktiskt aldrig plågat ett djur.
Jag vill ha en ödmjuk son med ett stort hjärta - och det har jag! Varför är det så svårt att hitta föräldrar men ungefär likadan syn på uppfostran?? Varför?! Berätta för mig.
