Saknar min mamma! (långt)

Idag, för 6 år sen, så såg jag min mamma ta sina sista andetag. Då slocknade hennes ljus för sista gången och så blev hon bara till ett minne.
Det gick så fort, den där sista tiden. 3 månader innan fick hon beskedet om att hon hade cancer och att hennes tid kvar var väldigt begränsad. Jag förstod nog egentligen aldrig hur pass allvarligt det var. Eller så VILLE jag inte förstå. Jag gick hela tiden och hoppades att någon skulle hitta en lösning ... att mamma skulle räddas. Men så blev det ju inte. 3 dagar innan julafton var det slut.
När mamma dött, så hjälpte jag mormor till sängen (mormor bodde hos oss då och då) och sen stängde jag in mig i mitt rum och bara grät och grät. Hela dagen grät jag och en bra bit in på natten. Jag har nog aldrig gråtit så mycket någon annan gång ... varken före eller efter.
Mitt i natten började jag skriva på en låt. Då slutade jag gråta och höll koncentrationen på låten istället. Efter ca 1,5 timme var både text och musik färdig och då kunde jag äntligen somna.
Sen grät jag inte igen ... på säkert en månad. Vet inte om det var på grund av låten, men jag kunde helt enkelt inte gråta. Visst kände jag mig ledsen, men samtidigt kändes allt så himla overkligt. Jag hade ju nyss träffat mamma, så den första tiden kändes det nästan mer som om hon var på semester.
Min bror tyckte jag var okänslig, som inte verkade mer ledsen än jag var och som kunde fira jul och nyår trots att mamma nyss dött. Ja, det blev ju ett något dämpat firande, men ändå ville jag inte låta bli att fira alls. Jag tyckte det var rätt jobbigt när alla var så ledsna hela tiden. Visst ... jag var ju också ledsen, men i närheten av min bror var jag verkligen tvungen att anstränga mig för att verka extra ledsen. Därför höll jag mig i stället så mycket jag kunde för mig själv.

Det kändes så orättvist att mamma fick cancer just då. Hela hennes liv hade kantats av depressioner, psykoser och andra sjukdomar, men de sista åren hade hon äntligen blivit "frisk" (så frisk hon kunde bli enligt hennes förutsättningar). Hon mådde bättre än någonsin och hade en massa framtidsplaner. Hon hade aldrig tidigare sett så ljust på framtiden och vi planerade en massa tillsammans. Hon var så glad och påhittig, en sida av henne som jag aldrig sett tidigare. Så när vi fick beskedet om cancern, så kändes det ju som om någon tyckte att "Det här funkar ju inte. Nu mår hon ju bra. Vad ska vi då hitta på?"
Mammas liv var bättre än någonsin. 4 år innan hade hon återigen förlovat sig med pappa, efter att de varit separerade sen jag var 4 år. Hon hade en meningsfull uppgift ... ta hand om mormor tillsammans med mig (jag var anställd som anhörigvårdare och mamma och jag hjälptes åt). Så träffade hon mig varje dag och jag tror att jag fick henne att känna sig betydelsefull och älskad. Vi kom varandra otroligt nära de sista åren. Trots att jag växte upp hos pappa, så var det ändå mamma jag kunde prata mest med. Med henne kunde jag prata om et mesta.

Men så dog hon ... på dagen exakt 25 år efter att mamma och pappa blev tillsammans första gången. Det var nog första gången jag sett pappa gråta.

Men för mig blev nog den första tiden efter mammas död lättare än för de andra ... jag träffade en kille och blev stormförälskad. Något ljust i allt det mörka.
När mamma dog, hade jag nog aldrig kunnat föreställa mig att jag ett år senare skulle vara nyförlovad och ha en liten bebis.
Det gick fort, men jag kände väl att jag behövde lite lycka mitt i alla sorg ... och det fick jag verkligen. Jag hann liksom inte riktigt sörja, för jag började på nytt.

Nu är jag gift (med en man som dessutom är född samma dag som mamma), vi har 2 barn och jag saknar mamma mer än någonsin. Jag vill att hon ska vara här och se våra underbara barn. Jag vill kunna prata med henne. Jag vill laga mat och baka med henne, så som vi brukade göra. Men det går ju inte.
Pappa har gift sig med en kvinna som betett sig väldigt illa och vi därför inte vill träffa längre, så han hälsar väl på en gång om året, typ. Jag trodde aldrig att pappa och jag skulle glida isär så. Därför saknar jag nog mamma mer nu än jag någonsin gjort. Hon hade aldrig svikit mig. Om hon hade levat, så hade hon väl nästan bott här efter att vi fått barn.

Tack alla som orkat läsa. Det kanske blev lite osammanhängande, men jag ville bara skriva av mig lite.

/Åsa