Är allting verkligen så svartvitt? Belöningssystem är big no no om man vill uppfostra barn som utvecklas till självständiga ansvarsfulla individer. Är det verkligen så enkelt? Folk verkar på allvar tro att barn blir osjälvständiga nickedockor bara för att de får belöningar ibland. Är belöningssystem verkligen inkompatibelt med att uppfostra barn till självständiga, ansvarsfulla individer? Belöningar är för de allra flesta en väldigt liten del av uppfostran som också består av samtal, dialog, diskussion, förhandling, tjat etc. Jag tvivlar på att det kan ha så stor negativ betydelse för individens självständighetsutveckling. Ärligt talat så tror jag att det är extremt svårt att uppfostra barn till 100 % lydnad (inte för att det är eftersträvansvärt heller). I bästa fall kommer man upp till 50-60% oavsett om man använder belöningar eller inte
. Däremot kan ju belöningar öka motivationen vid svåra och jobbiga hinder som tex. vid problem med exekutiva funktioner, läs och skrivsvårigheter etc. Belöningsystem kan absolut vara bra om det finns speciella omständigheter. Exempelvis om situationen i familjen är fullkomligt kaotisk, eller om barnet har någon form av problem med social inlärning. För barn med olika funktionshinder kan det vara ett stöd med ett strikt regelsystem som de förstår istället för en obegriplig hög med sociala regler som de inte förstår. Då tycker jag dock att det ska utformas och införas av folk som är utbildade inom barnpsykologi och inte av folk som sett för mycket på Supernanny. För normala barn känns det för mig fulkomligt obegripligt att man vill använda sig av beteendemodifikation.
Att få belöningar ibland är inte ett "belöningssystem", då pratar vi om fullkomligt olika saker, det är en oerhörd skillnad på att uppmuntra barnet att våga göra något det tycker är jobbigt eller svårt, och att införa ett poängsystem för att man tycker att barnet är slarvigt eller bråkigt.