Bloggen är förvisso jättebra, men sedan så finns det barn som tex. min son som har stor hjälp av belöningssystem. Men i första hand hade jag prövat andra alternativ när det nu rör sig om ett normalutvecklat barn. Tex pratat med tio-åringen och förklarat hur trött man är på allt stök och att man tillsammans med tio-åringen och resten av familjen vill försöka hitta en lösning. Kanske funkar det bätttre om tio-åringen får vara delaktig i hur den lösningen ska se ut?
Är allting verkligen så svartvitt? Belöningssystem är big no no om man vill uppfostra barn som utvecklas till självständiga ansvarsfulla individer. Är det verkligen så enkelt? Folk verkar på allvar tro att barn blir osjälvständiga nickedockor bara för att de får belöningar ibland. Är belöningssystem verkligen inkompatibelt med att uppfostra barn till självständiga, ansvarsfulla individer? Belöningar är för de allra flesta en väldigt liten del av uppfostran som också består av samtal, dialog, diskussion, förhandling, tjat etc. Jag tvivlar på att det kan ha så stor negativ betydelse för individens självständighetsutveckling. Ärligt talat så tror jag att det är extremt svårt att uppfostra barn till 100 % lydnad (inte för att det är eftersträvansvärt heller). I bästa fall kommer man upp till 50-60% oavsett om man använder belöningar eller inte 
. Däremot kan ju belöningar öka motivationen vid svåra och jobbiga hinder som tex. vid problem med exekutiva funktioner, läs och skrivsvårigheter etc.
Principen för direktbelöningar och belöningssystem/teckenekonomi är den samma. Man belönar i hopp om att förstärka ett visst beteende. Det är inte teckenekonomi i sig som skapar ögontjänare utan snarare om man använder belöningen i inlärningssyfte eller i uppfostringssyfte. Belöningar ska helst användas vid inlärningssituationer där det finns en svårighet av något slag (motorisk, uppmärksamhet, koncentration, planering) och inte slentrianmässigt som ett försök att uppfostra barn till att lyda (som tyvärr visas i Nanny progammen). Det måste inte handla enbart om diagnosbarn heller, utan även inom normalvariationen finns det barn som tex. har det svårare att genomföra en viss handling som tex. innehåller många steg, eller som kanske har svårt att behålla fokus, eller som kanske har milda lässvårigheter eller outvecklat arbetsminne etc. Vid sådana tillfällen kan belöningssystem, tillsammans med andra hjälpmedel vara effektivt för att höja motivationen och öka barnets chanser att lyckas. Sedan när barnet behärskar uppgiften kan man ta bort belöningarna. Ta det här med påklädning som ett exempel. Många tror kanske att en fyraåring som inte klär på sig är olydig eller "trotsig". I vår sons fall vet jag att det handlar om en omognad i planeringsförmåga och exekutiva funktioner, vilket gör att han helt enkelt inte kan klä på sig själv. Eller snarare så att han kan klä på sig själv när alla förutsättningarna är precis rätt. Därför ser vi till att optimera hans chanser att lyckas klä på sig själv. Det innebär att han får klä på sig i ett enskilt rum utan störande moment, ha ett visuellt stödschema som hjälp för minnet, samt belöningar för att höja motivationen. Det handlar alltså inte om att få min son att lyda utan att lära honom att klä på sig självständigt. När han behärskar detta under optimala förhållanden minskar man successivt visuellt stöd, belöningar och ökar störande intryck. Har jag uppfostrat en ögontjänare? Eller har jag hjälpt ett barn att bli mer självständigt?
Javisst, för barn som kan men inte vill funkar ju ett liknande förhållningssätt som Jesper Juul och Lars H Gustafsson förespråkar (och som jag själv tycker är bra och sunt). Men hur det än är så finns det ju barn som är större utmaningar än så (utan att de för den sakens skull måste ha en diagnos). Vad jag vill säga med mina inlägg är att belöningar kan vara till hjälp för en dessa barn när de används på rätt sätt. Jag säger inte att man ska använda det på alla barn. Funkar det med andra sätt så är väl det toppen. Men för många barn som anses olydiga och trotsiga handlar det kanske om en omognad i frontalloben som gör att barnet verkligen inte kan bättre (läs Ross Greene och Torkel Klingberg). Dessa barn behöver kanske någonting mer utöver "vanlig barnuppfostran". Hur det är med TS dotter kan jag inte uttala mig om.
Ja Ross Greene böckerna är bra komplement till Juul och Gustafsson, speciellt om man har barn som "är lite svårare" 
. Klingbergs bok ger en bra inblick i hur hjärnans funktioner mognar. Vill man veta vad tillämpad beteendeanalys är kan man läsa Peter Karlssons bok beteendestöd i vardagen. När det gäller belöningssystem så är det så att de flesta tänker på Supernanny som tyvärr gör helt galet. Jag som har levt med beteendemodifikation i tre år (fått handledning av experter på området) och har lärt mig det utan och innan kan se den enorma hjälpen, men också nackdelarna. Vi har genom bla belöningar lärt vår son i princip allting som normala barn lär sig by default under förskoleåldern (han har autism och klassades som utvecklingsstörd som två-åring, nu är han integrerad i vanlig förskoleverksamhet vilket antagligen inte hade fungerat utan den otroliga draghhjälp som träningen varit). Vi har dock använt belöningar med viss försiktighet och jag har aldrig strävat efter lydnad utan snarare belönat egna initiativ. Trots snart tre års beteendeträning är vår son inte ett dugg lydig. Kanske går det att uppfostra barn till nickedockor om man har lydnad som mål. Men jag tror faktiskt att det är betydligt svårare än man tror, trots diverse belöningssystem. Jag har dock läst Petra Krantz blogg och jag håller med om att man kan missa viktiga ledtrådar om barnets verkliga behov om man är för ivrig att hela tiden belöna bra beteenden. Kanske är det så att barnet tappar sin inre vägledning? Det är iaf viktigt att tänka när man inför belöningar. Samtidigt så vet jag att om min son helt och hållet hade fått följa sin inre vägledning så hade han varit kvar i sin lilla autismbubbla. Hade han varit lyckligare då? Kanske? Men han hade inte kunnat uttrycka sina behov och åsikter verbalt på samma sätt som han kan idag, han hade haft blöja, han hade inte kunnat klä på sig själv, han hade inte kunnat klippa med sax och pyssla med de andra barnen på dagis, han hade inte kunnat delta i de andra barnens lekar och framförallt, han hade inte kunnat diskutera sina specialintressen med oss (som är hans absoluta favoritsysselsättning). För vår son har ändå beteendeträningen inneburit större chans att delta i det sociala livet och därmed också en större chans att påverka sitt liv.
Nu är min son ett dåligt exempel eftersom han har så stora problem att han till och med har fått en diagnos. Men samtidigt är det ju så att hos alla barn så finns det stora skillnader i utveckling av hjärnans olika funktioner och vissa barn kanske ligger flera år efter sina jämnåriga inom vissa kognitiva områden. Om man ska hjälpa dessa barn så kanske man får tänka utöver vanlig barnuppfostran? Ett barn som tex. har lättare läs och skrivsvårigheter kan ju komma ikapp sina jämnåriga ganska snabbt om man lyckas motivera barnet att läsa mer. Om ett sätt att öka motivationen är tex. att ge barnet lite extra datortid efter läxorna, ska man undvika det då, pga av rädsla för belöningar? Ja, jag vet inte, men jag tycker det är synd att man aldrig får en nyanserad bild av belöningssystem och beteendemodifikation. Som allting annat så finns det för och nackdelar med belöningar. Livet är så enkelt för dem som tänker svartvitt. De har alltid sanningar att leverera.
Fyris: På ett sätt måste jag säga att jag verkligen avundas ditt svartvita tänkande. Livet måste var bra enkelt för dig . Jag är dock lite nyfiken på vad du skulle ha gjort om du fick ett barn som min son?
Fyris: Jag irriterade mig på ditt sätt att uttrycka dina åsikter som om de vore vetenskapligt bevisade fakta. (barnet tappar sin inre vägledning genom belöningar oavsett om det är för barnets bästa man gör det etc. ) Kanske dumt av mig. Jag ber om ursäkt. Jag måste ju respektera att du har en annan åsikt. Jag vet inte, jag blir så otroligt provocerad när folk dömer ut belöningssystem. Kanske är det bara bitterheten i mig som tar över. De enda människor som jag känner som verkligen använder sig av belöningar systematiskt är sådana föräldrar som jag själv, dvs föräldrar som har barn med autismdiagnos och som hoppat på den enda vetenskapligt bevisade behandling mot autism som finns i dagsläget (dvs 30-40 timmars träning i veckan, baserat på tillämpad beteendeanalys i 2-3 år). Föräldrar som har normalstörda barn använder sig inte alls särskilt mycket eller särskilt systematiskt av belöningssystem. Visst, de kanske kör en kort period med att barnet ska samla guldstjärnor för att städa sitt rum och dylikt, men fortfarande så är det en så liten del av uppfostran att jag inte tror att det har någon större betydelse för barnets självständighetsutveckling. Vi autismföräldrar däremot, vi kör ju beteendemodifikation 24 timmar om dygnet och är det någon som riskerar att få barn som tappar sin inre vägledning så är det vi. Samtidigt, vad har vi för val? Ska vi låta våra små barn tillbringa hela uppväxten med att sitta i ett hörn och snurra på tallrikar? Jag avundas föräldrar som har det så lätt att det räcker med att anamma Jesper Juul eller för den delen Petra Krantz syn på barnuppfostran. Jag hade säkert haft samma syn på belöningssystem om jag inte haft mitt annorlunda barn .
Jag skulle aldrig rekommendera 40 timmarsveckor av beteendemodifikation till något normalt barn. Däremot har jag svårt att förstå hur belöning av enstaka beteenden skulle kunna skada ett normalt barn, när vi som kör intensiv-varianten ändå inte lyckas uppfostra barn till lydiga små dockor. Jag är ju forskare själv (inom barnendokrinologi) så jag har gått igenom pubmed framlänges och baklänges och inte kunnat hitta något som bekräftar att belöningar sätter barnets självständighet på spel. Har du länkar till den vetenskapliga forskningen som styrker det skulle jag bli tacksam .
Fyris: Tänker jag svartvitt bara för att jag inte tror att belöningar är skadligt ? Jag skulle inte rekommendera intensiv beteendeträning till någon med ett normalstört barn därför att det är fullkomligt onödigt och det är ett enormt arbete för föräldrar och förskolepersonal att göra det dygnet runt. Men jag tror inte att det är skadligt för då hade jag inte utsatt mitt eget barn för det. Jag jobbar ihop med barnpsykologer när det gäller planeringen av sonens träning och den som är kvalitetsansvarig för vår handledning är Svein Eikeseth som är en en internationellt känd forskare och professor inom psykologi och inlärning. Hans forskning går att hitta på Pubmed då den publicerats i högkvalitativa tidskrifter.
När det gäller normala barn så är det såklart stora skillnader mellan olika barn. Vissa barn behöver kanske extra motivation i form av yttre belöningar, då kognitiva funktioner är ett spektrum och det finns åtminstone ett par barn i varje klass som har lättare problem med uppmärksamhet och arbetsminne. Vårt BUP rekommenderar i alla fall belöningar som hjälpmedel vid inlärning för dessa barn, trots att alla inte uppfyller kriterier för någon diagnos.
I de allra flesta fall tror jag dock inte att belöningar behövs särskilt mycket, men för den sakens skull har jag svårt att tro att det skulle vara skadligt. De flesta barn får dock naturliga belöningar i form av Pre Macs princip (först läxorna, sedan TV/lek) etc det är jag rätt övertygad om. Sedan finns det barn som tex. min systerson med lättare svårigheter (utan att ha en diagnos) och han har blivit hjälpt av extra datortid som belöning efter läsläxor och dylikt. Endel barn får en glass efter sprutor, andra får klistermärken efter tandläkarbesök eller guldstjärnor vid rumsstädning. Jag har inte träffat någon läkare som ansett att det varit skadligt (de delar ju själv ut klistermäken till barnen).
Om vi nu säger att belöningar verkligen skulle vara skadligt så har jag svårt att se annat än att skadan försumbar, eftersom jag vågar påstå att det inte finns en enda förälder till normalstörda barn som systematiskt skulle använda belöningar som en stor del i barnuppfostran (tro mig, det är ett hästjobb). Skulle man dessutom märka att barnet bara gör saker för att få belöning får man man väl sluta med belöningar då, skadan lär ju knappast vara irreversibel. Vi använder bara belöningar initialt vid nyinlärning till vår son, sedan avvecklar vi dem när sonen behärskar uppgiften, eftersom uppgiften då ofta har blivit självmotiverande.
Beteendeterapi kriteseras hårt av folk som faktiskt inte är insatt i det alls, utan tror att man använder det slentrianmässigt inom barnuppfostran. Jag önskar att folk kunde läsa Peter Karlssons bok "Beteendestöd i vardagen " istället för att titta på supernanny. Dessutom tycker jag att det känns lite överdrivet att ens jämföra enstaka belöningar med systematisk beteendemodifikation.
Fast läser du inte vad jag skriver ? Jag skriver att 40 timmars beteendeterapi till ett normalt barn är fullkomligt onödigt och skulle vara negativt för hela familjen, inklusive barnet pga det merarbete det innebär. Vi med funktionshindrade barn får stå ut med detta merarbete och det har så klart en negativ påverkan på våra familjer. Men vi tror ändå att det positiva uppväger, eftersom beteendeteraptin ger våra barn en sådan skjuts i utvecklingen så att våra barn kommer att kunna gå i vanlig skola så småningom istället för att vara hänvisade till särskolan. Men för ett normalstört barn skulle den positiva effekten inte väga upp, då normala barn inte behöver ha så mycket hjälp i sin utveckling utan fixar det mesta by default. Sedan kan det finnas enstaka saker som också endel normalstörda barn kanske behöver extra hjälp med, men det kräver på långa vägar ingen 40-timmarsvecka.
Om du läser i mina tidigare inlägg så ser du också att vi i första hand använder belöningar i inlärningssyfte och inte i uppfostringssyfte. Det handlar om att lära barn att prata, leka, klä på sig, klättra etc och inte att lära barn att lyda. Vi använder belöningar för att motivera sonen att lära sig olika färdigheter så att han kan bli mer självständig. Belöningarna tas bort när sonen behärskar uppgiften men det är fortfarande inte så att han nödvändigtvis kommer att lyda. Chansen är dock i alla fall lika stor som den är för normalstörda barn att han åtminstone kan lyda om han vill, då han åtminstone kognitivt och motoriskt klarar av uppgiften.
Du och många andra tror uppenbarligen att beteendemodifikation bara handlar om att lära barn att lyda. Vissa föräldrar använder också belöningar för att barnet tex. ska städa rummet (vilket jag personligen aldrig skulle göra själv, men jag tror inte heller att det är skadligt när det sker i så liten skala som det gör i familjer med normala barn). Ett 40 timmars i veckans träningsprogram som går ut på att lära barn att lyda är alltså en helt annan sak än den beteendemodifikation som används för våra autistiska barn och det skulle vara skadligt för vilket barn som helst. Likaså 10 timmar lydnadsträning i veckan. Men att belöna barnet i några månader tills man fått in en städrutin är så lite skadligt att det är försumbart och jag fattar inte varför folk ska hetsa upp sig över det .
Du får själv ringa BUP i Solna och fråga varför de rekommenderar TBA baserade strategier och Martin Fosters bok (Fem gånger mer kärlek) till vissa familjer med normalstörda men "svåra" barn. Jag kan som du förstår inte lämna ut några namn såhär på internet.
Jag tror inte att sådana personer som du någonsin kommer att kunna ta till er att beteendemodifikation kan användas på andra sätt än dressyr. Bor du i Stockholmstrakten så är du välkommen hem till vår familj så att du med egna ögon kan se att man kan använda belöningar till andra sätt än lydnad.
Fyris: Jag har ännu än gång gått igenom forskningen och det finns inga empiriska studier som visar på risker med belöningar. Men det finns inga studier som visar att det är ofarligt heller. Min slutsats är då att man ska vara försiktig med belöningar och verkligen väga fördelar mot eventuella risker. I vår sons fall är det värt att ta en risk eftersom hans utveckling trots allt har exploderat sedan vi började med beteendeterapin. För normala barn kanske du rätt i att det är onödigt, eftersom man egentligen vet så lite om bieffekter och risker.
Det blir lite svårare med de barn som ligger i gråzonen. ADHD och asperger diagnosticeras betydligt senare än klassisk autism (först när barnet börjat skolan), men just problemen med impulskontroll och uppmärksamhet brukar dock föräldrarna ha upplevt långt tidigare än skolåldern. Det är sådana familjer man också hittar på KOMET utbildningar. Många barn har ingen diganos (kanske får i framtiden) men de är betydligt svårare än de flesta standardbarn. Vad jag vet så finns det ingen annan hjälp än att hänvisa dem till KOMET och liknande föräldrautbildningar (det är vad BUP i Stockholm gör eller åtminstone har gjort) och oftast så säger ju föräldrarna att det blir bättre hemma efter föräldrautbildningen. Här är det inte lika lätt att väga fördelarna mot riskerna tycker jag. Det är så lätt att säga att belöningar är dåligt när man har vanliga standardbarn, men har man barn med större svårigheter så är det inte säkert att det fungerar med Jesper Juul.