Vanligt man måste hämta barnet då han/hon är ledsen?

Menade psykologen att sonen skulle ha kommit till dig för hjälp? Varför är det viktigt? Fick du veta det?

Ja, jag undrar också om han inte motiverade varför han ville kolla detta?

För mig känns det ju bara så enkelt att barn är olika. Vissa barn vill gärna att föräldrarna hjälper dem över hinder, medans andra hellre tar sig tiden att klura ut en väg själv. Nu menar jag, att din son kanske bara rätt och slätt tycker det känns bättre att bli hämtad.

Våran son kommer oftast till oss, men han kan vända och springa åt andra hållet när man väl vill ge tröst. Då kan han stå en bit ifrån och vara ledsen/arg en stund.

Det har varit väldigt olika. Oftast kommer mina barn till mig, men är de trötta måste jag eller maken hämta dem..

Han sa ingenting om det men jag tolkade det som att de flesta barn gör det? Kanske inte alltid i alla situationer men det är ju en annan femma, jag får dock alltid hämta sonen. Men han sa inget mer om saken utan ville bara se hur han gjorde i en sådan situation då han blev ledsen.

Jo men så gör ju "normala barn" Även om de sedan springer iväg och kanske helt plötsligt inte vill tröstas så kommer de ändå fram. Jag hade tänkt på detta själv innan psykologen sa det men jag hade glömt nämna det, dock nämnde han det ju själv nu. Sen att man får hämta sina barn emellanåt då de är ledsna verkar ju itne särskilt underligt, det är just det när jag alltid fått göra det. Hm. Ja ska minst sagt bli intressant o följa allting nu.

Mina barn har testat att skrika och se om jag kommit eller inte. Jag brukar dock inte gå och ta upp dem om jag s a s finns tillgänglig för barnet bara det själv kommer och jag vet att barnet inte har ont. Ett argt/frustrerat barn får komma själv som regel, ett barn som gjort sig illa hämtar jag.

Nu pratar vi ju inte om några långa avstånd. Säg att vi båda sitter på golvet men att dottern är 3 meter bort och leker och blir arg över något och börjar gråta. Då säger jag åt henne att komma och sträcker ut armarna mot henne och då vet hon att hon kan komma om hon vill ha tröst. Ibland kommer hon och ibland lugnar hon sig själv och fortsätter leka.

Puffar. Hoppas på fler svar. Speciellt av de som isf har barn som inte kommer självmant till er då han/hon gråter.

Men hur är han i övrigt då, när det gäller att röra på sig så att säga. Är han väldigt aktiv, eller vill han sitta och pyssla en massa i stillhet? Vill han gärna att ni hämtar det som han kastat iväg eller som ligger för långt bort?

Barn är ju olika, och jag vet inte vilken betydelse det skulle ha....om ett barn känner att han/hon vill bli hämtad när det är ledset? Det kanske känns tryggare för honom, om du är den som är mest aktiv när det kommer till att han skall tröstas? Han kanske vill att du ger det till honom, utan att han "behöver" komma till dig. Förstår du? Lite så tänker jag när sonen springer ifrån oss, och ställer sig en bit ifrån. Då går det oftast bra att ta upp honom om man går fram.

Ok ja sonen kommer ju dock inte då även om jag ber honom utan skriker ännu mer. :/ Tills jag går dit och tar upp honom. Däremot kan jag ju be han komma när han inte är arg och ledsen men just när han är det så vill han bli hämtad.

Ja alltså sonen är ju inte stilla en sekund på hela dagen i stort sett, han går inte han springer mest hela tiden. :P Och han är inte så med saker, de hämtar han själv mer än gärna så det är inte som att han vill att jag ska hämta och göra allt åt han. Därför tycker jag det är ännu lite mer konstigt. Speciellt när en neuropsykolog påtalar att han ville se om han kom. Har tänkt på det nu och varenda barn jag ser går ju faktiskt till föräldrarna (utom när de kanske slår sig väldigt illa) sen kanske de som sagt springer iväg igen men det är en annan femma. DE är just de att de själva söker tröst och inte väntar på att bli tröstade.

Fast, det är ju lite märkligt om han nu hade sett det som något konstigt....och bara lämnat det där så att säga. Meningen är väl att du skall får verktyg och information om det nu vore något som verkade lite annorlunda. Nu kanske jag låter lite kall, men ibland tror jag att du läser inte lite för mycket i vissa saker. Nu har detta fastnat i din tanke, och då kan det nog lätt kännas som att alla andra barn gör tvärtemot vad din son gör. Lite som att det ALLTID är McDonaldsreklam när man är hungrig och inte har något mat, även om reklamen inte kommer oftare än vanligt.

Om han överhuvudtaget signalerar att något är fel, så söker han ju tröst och reaktioner.

Jo det är sant i det du säger. Anledningen till varför han inte sa ngt vidare är just för att de ska göra en utredning och han ville bara se hur han betedde sig i en sådan situation utan att gå närmare in på det. Han sa det att han ser allt neutralt och kommer ta in det jag säger, hur han beter sig, vad testen visar etc. efter de kommer de uttala sig. Sen lär de ju säkert ge några hintar under utredningens gång hur det går antar jag men detta var ju bara ett första möte för att talas vid.

Det händer rätt ofta att jag får hämta hohom. Han är 14 månader och går obehindrat, så det är inte det. Han är fullkomligt normal.

Min son, 14 mån, kommer nog oftast inte till mig när han är ledsen över något. Tror jag. Det känns som att han som din son stannar upp gråter och tittar på mig i hopp om att jag ska komma till honom. Men han kommer ju fram till mig och lyfter upp armarna och vill bli upplyft i andra sammanhang. Gör din son aldrig det? Det kanske är just i det sammanhang som ni befinner er i som det spelar roll. Eller så är min son inte riktigt heller som alla andra. Han är också ganska hyperaktiv. Men väldigt svårt att säga sånt här. Är det inte tidigt med utredning vid 18 mån ålder? Ursäkta OT och jag förstår såklart om du inte vill prata om just det.

Om min dotter bara är lite ledsen så händer det att hon kommer till oss. Är hon däremot jätteledsen så står hon kvar på stället (eller ramlar ihop i en våt liten hög) och gråter och ropar tills någon kommer och plockar upp henne. Det är som att hon låser sig och glömmer att hon kan gå eller göra någonting förutom att gråta och andas lite mellan tårarna.