Samarbete efter separation

Hej!

Jag är en k vinna på 31 år som har 2 fantastiska söner på 4,5 och 5,5 år. Deras far och jag levde ihop i 9 år, sedan vi var alldeles för unga, 19, och alldeles för oerfarna för att riktigt veta vad vi höll på med. Nu lever vi isär med barnen växelvist boende.

Vi har haft mycket vatten under broarna, av vilket mycket säkert inte är betydelselöst men inte heller något som är aktuellt.

För 2,5 år sedan valde jag att äntligen göra slut. Ett beslut som jag nog vetat ett bra tag men med hänsyn till hans ganska bräckliga mentala hälsa försökt att dels förneka det för mig själv och sedan hitta en mindre dålig tidpunkt att ta upp det hela.

Han blev helt förstörd. Han skulle ändra sig och bättra sig (vår vardag fungerade inte då han i mina ögon inte hade mognat till den man som jag förväntat mig av honom som 30 år och med 2 barn. Ja dammsuga är tråkigt men det måste göras, precis som disk och städ och tvätt). Känslorna för min del var redan helt döda, i mina ögon innebär det att han inte har någon respekt för sin partner om man utan att blinka låter den ta hand om vardagen i hemmet, med barnen och administrativt, medan man själv sitter och spelar spel på sin dator. Och dessutom inte lyssnar på vad jag har att säga, när jag försöker få honom att förstå att jag inte vill leva mitt liv på det här sättet.

I 1,5 års tid liknade han en hundvalp var gång vi sågs, med tårar som liksom steg i ögonen. INför sina vänner snackade han skit om mig, när vi sågs så var det stora kramen och idel skruttepnutt. Jag höll honom alltid på en armlängds avstånd för att inga missförstånd skulle uppstå, då jag aldrig vikt från mitt beslut. Dels för att det är mitt beslut, dels för att jag tänkte att det måste vara bäst för honom att jag är tydlig, precis som med barn, att han aldrig behöver få dubbla budskap.

Han träffade en tjej för knappt ett år sedan.  Hon och jag kommer jättebra överens. Hon är, inte så överraskade för mig egentligen, väldigt lik mig i sättet och vad hon tycker och tänker om mycket och jag känner mig så glad och trygg i att det är just hon. Mina barn avgudar henne, liksom de har jättekul med hennes två barn sedan tidigare förhållande. De har just flyttat in till mina barns far. Han har mer eller mindre förbjudit henne att prata med mig, och efter ett gräl om förra julen så har hans och min relation varit klart bräcklig.

Nu har det blivit så att vi bråkar om precis allt. Vi kan inte enas om en tid att lämna över barnen utan att det skall bli tjafs och det gör mig så otroligt ledsen. Jag försöker att inte komma med motförslag till hans förslag, för att undvika dessa jobbiga konflikter, men blir bråk ändå. Jag känner det som att jag för länge sen accepterat att jag aldrig kan göra rätt med honom (vid ett tillfälle frågade jag faktiskt precis så, HUR vill du att jag gör nästa gång en sån här situation uppstår för att det ska bli så lite dåligt som möjligt, och när jag gör som han tycker, så blir det lika illa ändå), jag bara kan inte förstå att jag kan göra så "fel" hela tiden.

Min uppfattning är att han på något vis vill straffa mig, som att strö salt i såren nu när han gått vidare, och visa upp sin nya familj (jag tycker förstås att det är lite galet att ha flyttat ihop med 4 barn inblandade när man inte ens känt varandra i ett år, men det är ju inte mitt problem.) Det blir ju bara lite fel eftersom jag inte bara är glad för hans skull, utan även väldigt lättad över att han äntligen har gått vidare i sitt liv. Jag har ingen ny partner, det har varit viktigt för mig att få landa i mig själv, jag har   inte varit ensam sedan jag var 19 år gammal. Jag har fokuserat på en ny utbildning och har just startat upp på ett nytt jobb. Jag  är lycklig i mitt liv, jag har kommit dit jag strävat - till en vardag där jag och mina barn mår bra, där jag känner kärlek och lycka. Till en punkt då det skulle innebära en guldkant att ta in en ny partner i mitt liv, men inte är det som skänker mig lycka i livet...

Kan han t o m vara bitter för att jag inte är bitter, och därför gör allt för att såra mig? Han har skickat brev till mig där han bland annat beskriver hur jag fått honom att må så dåligt i alla år (han var på randen till självmord när vi träffades och jag har liksom varit den som tog honom tillbaka till livet, stöttade honom i många beslut osv). Att han aldrig känt sig älskad, respekterad eller uppskattad i vårt förhållande och att han upplever att jag förtryckt honom. Jag vet att det här är skitsnack, men jag vet inte vilket som är värst - att han faktiskt tycker så nu, eller att han säger det för att såra mig.

Allt det som vi tidigare varit rörande överens om, gäller inte längre. Sådant som vi talat om både före (om det skulle bli så att vi separerar så tycker vi att...) och efter separationen gäller inte alls längre. Han tycker tvärtom emot allt som han tidigare sagt och tyckt, och framförallt tvärt emot allt vad jag tycker.

Har just avslutat ännu ett tjafs. Denna gången angående barnens vinterkläder. Sakfrågan känns oväsentlig, men jag sa åt honom att jag vill att vi skall lösa våra problem. Det kommer bli 15 långa år, om vi skall bråka om varje sak vi behöver hantera tillsammans som föräldrar. Jag föreslog att vi skulle kontakta BVC och en terapeut för att försöka reda ut detta så vi kunde gå vidare, om inte som vänner men i alla fall inte som ovänner. Svaret blir att han helt enkelt inte är intresserad av att träffa mig. Detta är i högsta grad besvarat men jag inser att vi har två barn tillsammans och inte kommer undan.

Snälla, hur skall jag kunna nå fram till honom? Finns det något mer jag kan göra, eller skall jag bara ta och gilla läget och inse att vi totalt misslyckats vara föräldrar tillsammans efter att vi separerat?

Det blev ett långt brev, hoppas på lite tips på hur jag kan göra, för att göra den här situationen mindre dålig! Tack för tålamodet...