• Anonym (Deppig)

    Orolig blivande pappa (oplanerad graviditet)

    Måste bara skriva av mig lite.

    Vi blev oplanerat gravida i maj. BF i februari. Går in i vecka 18 imorgon och nu finns det ingen återvändo - abort är inte längre ett alternativ. För mig har abort inte känts som ett alternativ någon gång då vi redan gjort det en gång och jag inte mådde speciellt bra efteråt. Men jag har ändå varit beredd på att göra det för min sambos skull.

    Vi har diskuterat hur vi skall göra från och till hela sommaren men ingen vill göra något mot den andres vilja. Jag vill inte tvinga honom till något och han vill inte att jag skall göra abort om jag inte vill det. Jag sa att han får ringa och kolla vart jag kan göra abort osv (då jag inte vill gå till samma ställe som sist) men det ville han absolut inte för då skulle det kännas som han tvingade mig. Så dagarna tickade på och för ett tag sedan insåg vi väl båda två att vi kommer behålla det här barnet. Jag vill egentligen vara superduperglad för jag vill ju ha barn nån dag och varför inte nu? (Vi är 31 & 32 år)

    Sambon däremot får ångest och blir rädd när han tänker på det nu. Och jag mår dåligt för jag känner direkt av när han ligger och grubblar på detta. Igår kväll fick jag lust att säga att han faktiskt får dra om han vill för jag mår bara pyton av att känna hans ångest. Samtidigt som jag inser att han måste få känna hur han vill.

    Han har själv sagt att det säkert kommer bli jätte bra (och jag är helt övertygad om att han kommer bli den bästa av pappor, han är den snällaste och goaste killen jag träffat) men han är ändå osäker på om han verkligen kan vara pappa. Dessutom ser han all sin frihet flyga ut genom fönstret och aldrig komma tillbaka.

    Sen är han nervös för hur han skall berätta för sina föräldrar. Vi har inte berättat för några ännu eftersom vi velat fram och tillbaka. Men efter rutinultraljudet i nästa vecka måste/tänker vi berätta.

    Någon som har något tips på hur man kan lätta hans oro? Eller skall man låta honom ha 20-24 veckor till av ångest från och till och sen se hur det blir?

    Ett förtydligande bara: Det är kanske 1 gång i  veckan han ligger och grubblar på det här. Övrig tid är han sitt vanliga goa & glada jag.

    Väldigt tacksam för lite tips!

  • Svar på tråden Orolig blivande pappa (oplanerad graviditet)
  • Lillafrökenfräken

    Jag tror helt ärligt att han bara är nervös för att bli pappa. Om han inte oroar sig mer än nån gång i veckan alltså. Det är ju en omställning för alla att bli föräldrar, inte bara oss som bär på barnet. Skillnaden är att för oss är det verkligare iom att vi får fysiska förändringar av det hela.

  • Lillkillensmamma

    Ge honom lite tid. Det kommer bli bra till slut. Men jag förstår att det är jobbigt för dig med allt det här. Försök att prata med honom så att ni är två TILLSAMMANS o inte två på olika plan. Om han får prata av sig om saken blir det bättre o även du kan få säga saker du tycker är jobbiga/bra i det hela. Fråga om ni vill ta reda på kön o sätt in honom i graviditeten så han känner sig med o inte utanför.
    Hoppas verkligen det löser sig för er o ett stort LYCKA TILL!!

  • Lavish

    Ångesten kommer nog inte sitta i hela tiden, vartefter han vänjer sig vid tanken kommer det nog dyka upp en glad sida också som ser fram emot det lilla barnet.

    Men jag tänker att information och diskussion vore bra så att han slipper grubbla på saker. Ge honom en bok om den första tiden som förälder, börja planera för inköp osv. Framförallt tycker jag du kan ta upp diskussionen om hur ni ska lägga upp det mellan er när barnet har kommit. Både vad du förväntar dig av honom men också att ni såklart ska ge varandra chansen till egentid och komma iväg med kompisar och så så fort allt lugnat ner sig och ni kommit till rätta med barnet. Har ni inga bra polare med barn som kan visa honom att livet inte är slut för att de fått barn?

  • Anonym (Deppig)

    Tack vad gulliga ni är!

    Det värsta är att jag inte är så värst "pratig" av mig. Eller inte när det gäller känsliga saker. Jag tycker verkligen inte om att se honom orolig/deppig och sen blir jag lätt ledsen när jag pratar om detta eftersom jag VILL att allt ska vara SUPERBRA och att vi ska längta båda två... Så när vi pratar slutar det allt för ofta med att jag fäller lite tårar och det tål han inte, han mår dåligt då och gör allt för att få mig att sluta gråta. Stackarn!

    Jag tror absolut också att det kommer bli bra men det är så svårt att se det nu. Och jag vill ju att han skall vara lite glad över detta också. Men det går ju inte att tvinga på honom när han känner oro. Hoppas han vill och kan följa med på RUL nästa vecka. Tyvärr fick vi tid mitt på dagen och då har han lite svårt att komma ifrån.

    Men det med att ta reda på kön var ett bra tips. Själv är jag inte så noga med det så han kan få bestämma. I och för sig tror jag han kommer svara att det inte spelar någon roll för honom...

  • Anonym (Deppig)
    Lavish skrev 2011-08-31 09:58:45 följande:
    Ångesten kommer nog inte sitta i hela tiden, vartefter han vänjer sig vid tanken kommer det nog dyka upp en glad sida också som ser fram emot det lilla barnet.

    Men jag tänker att information och diskussion vore bra så att han slipper grubbla på saker. Ge honom en bok om den första tiden som förälder, börja planera för inköp osv. Framförallt tycker jag du kan ta upp diskussionen om hur ni ska lägga upp det mellan er när barnet har kommit. Både vad du förväntar dig av honom men också att ni såklart ska ge varandra chansen till egentid och komma iväg med kompisar och så så fort allt lugnat ner sig och ni kommit till rätta med barnet. Har ni inga bra polare med barn som kan visa honom att livet inte är slut för att de fått barn?
    Tack!!

    Jo vi har ett gäng kompisar med barn men mest är det mina vänner. Bara två av hans kompisar har barn och båda har väldigt olika liv mot oss. Den ena har separerat från mamman och har varannan veckas vårdnad, vilket gör att han varannan vecka är "fri". Den andra är inte den typen som gör speciellt mycket. Eget val. Men min sambo tror kanske att han inte kan/får...? Fast han borde ju ha koll på att det är mer hans personlighet/val som gör det.
  • Lavish
    Anonym (Deppig) skrev 2011-08-31 10:03:44 följande:
    Tack!!

    Jo vi har ett gäng kompisar med barn men mest är det mina vänner. Bara två av hans kompisar har barn och båda har väldigt olika liv mot oss. Den ena har separerat från mamman och har varannan veckas vårdnad, vilket gör att han varannan vecka är "fri". Den andra är inte den typen som gör speciellt mycket. Eget val. Men min sambo tror kanske att han inte kan/får...? Fast han borde ju ha koll på att det är mer hans personlighet/val som gör det.
    Tja det kan ju vara så att han tror kompisen blivit så tråkig av att få barn och är rädd att bli likadan själv.
  • Indianica

    Det du ska göra är väl att lyssna på hans oro, försök prata om vad det är han grubblar på. Du kan nog inte göra så mycket mer än det och det är fullt tillräckligt....men att folk får prata om sin oro brukar lätta deras tryck lite grann och fördöm inte hans oro, det förvärrar bara. Och försök att inte bli orolig själv, även om det är svårt, men dela den eventuella lilla oro du har med honom. Men glöm inte att också planera tillsammans och göra mysiga saker. Börjar t ex bli dags att tita på och kanske beställa en barnvagn eller kanske inreda en barnkammare. Efter UL brukar också saker förändras hos människor, då har man sett barnet och vet förhoppningsvis att det sannolikt är friskt, vilket gör att man kan pusta ut lite!

    Vi hanterar en graviditet olika och i de flesta fall är det normala reaktioner som sätter igång, jag blev t.ex. orolig först i 6-7e månaden. Då började jag betvivla att jag var lämpad för ett så in i bomben ansvarsfullt åtagande och inte blev det bättre av att otäcka händelser av typen 9/11 brakade lös i omvärlden och rubbade tron på det vettiga i att skaffa barn öht när världen såg ut som den gjorde. Denna oro växte dock bort, men återkom strax före förlossningen då jag började bli livrädd för den

    Men om det inte lättar för honom be barnmorskan om en kuratorkontakt på MVC, det finns!

  • Anonym (Deppig)

    Tack snälla för era kommentarer. Jag inser nu när jag läser det ni skriver att jag måste anstränga mig mer för att faktiskt prata med honom om det. Att det inte gör saken värre utan snarare tvärtom, bättre. Förhoppningsvis.

  • dendärdamen

    Grattis till Grav!
    Tråkigt att ni har det som ni har. Men vet du vad? Nu säger du att abort inte längre är ett alternativ, sååå var glad.. Var överlycklig för den lilla. Även om din sambo inte är det. Nu är det ju försent i vilket fall så att han deppar över det gör ingenting bättre. Stötta honom bara! :)

  • nikkisixx

    Jag var med om exakt samma sak, jag är kille. Jag fick mer eller mindre panik och mådde riktigt dåligt eftersom jag inte trodde jag var redo att bli pappa osv. Hon blev gravid i maj förra året och det var riktigt turbulent ett tag. Lillkillen kom i februari i år och jag måste säga att jag är enormt tacksam för att hon stod på sig och valde att behålla. Jag kan inte vara mer glad o lycklig över min son som verkligen är helt underbar på alla sätt! Ge honom tid och ha tålamod. Många killar kan reagera ganska häftigt och till & med konstigt eftersom det är en sån enorm omställning. Man tror att ens frihet kommer försvinna men det är inte sant, det blir bara lite annorlunda. Så med tiden kommer det komma en dag då ni båda är jätteglada!

  • Anonym (Deppig)
    dendärdamen skrev 2011-08-31 11:30:01 följande:
    Grattis till Grav!
    Tråkigt att ni har det som ni har. Men vet du vad? Nu säger du att abort inte längre är ett alternativ, sååå var glad.. Var överlycklig för den lilla. Även om din sambo inte är det. Nu är det ju försent i vilket fall så att han deppar över det gör ingenting bättre. Stötta honom bara! :)
    Tack!! :D Jag försöker vara glad. Och jag är glad när jag tänker på själva graviditeten, bebisen och att berätta det för familj och vänner. Det kommer bli glädjejubel. :)
    nikkisixx skrev 2011-08-31 11:40:21 följande:
    Jag var med om exakt samma sak, jag är kille. Jag fick mer eller mindre panik och mådde riktigt dåligt eftersom jag inte trodde jag var redo att bli pappa osv. Hon blev gravid i maj förra året och det var riktigt turbulent ett tag. Lillkillen kom i februari i år och jag måste säga att jag är enormt tacksam för att hon stod på sig och valde att behålla. Jag kan inte vara mer glad o lycklig över min son som verkligen är helt underbar på alla sätt! Ge honom tid och ha tålamod. Många killar kan reagera ganska häftigt och till & med konstigt eftersom det är en sån enorm omställning. Man tror att ens frihet kommer försvinna men det är inte sant, det blir bara lite annorlunda. Så med tiden kommer det komma en dag då ni båda är jätteglada!
    TACK!!!!! Du anar inte hur underbart det är att läsa det här, från en som varit i samma situation. Vill du ha min sambos nummer och ringa och berätta detta för honom? ;)

    Jag hoppas han kommer känna lite glädje snart! :)
Svar på tråden Orolig blivande pappa (oplanerad graviditet)