God doesn´t make mistakes

Jag har en flicka som fyllde 19 år i somras, hon är född med en kromosomförändring som gör henne förståndshandikappad (medelsvår psykisk utvecklingsstörning enligt diagnos). Naturligtvis är hon inget misstag, naturligtvis älskar vi henne som hon är, hon lever ett bra liv. Just nu kollar hon SVTplay, Allsång på Skansen, Måns Z är hela hennes liv...:)

När hon var 2 år fick hon en lillasyster, trots att hon hade fått sin diagnos då så tog jag aldrig något prov på den kommande babyn. Grodans handikapp märktes knappt när hon var liten, nu däremot vid 19 års ålder så har handikappet kommit i kapp, hon är fortfarande ett litet barn mentalt på många områden. Stundtals är det påfrestande hur go' hon än är.

Om jag blev gravid i dag så skulle jag absolut göra en abort om babyn hade någon form av förståndshandikapp, det finns helt enkelt inte kraft och ork i mig att få ett handikappat barn till. Så för mig finns ingen värdering av dessa barn att de skulle vara sämre, tvärtom, de är underbara, Grodan och alla hennes klasskompisar jag träffat genom åren är värdefulla i samhället, mångfald berikar.

Så vad vill jag egentligen ha sagt med detta? Att man själv måste få känna vad man mäktar med och har för kapacitet, hur rustad man är för ett handikappat barn. Det betyder inte att man tycker de är en sämre sorts människor och att man inte vill ha de i samhället.