God doesn´t make mistakes

Jag håller med dig TS. Knepigt att många inte kan se skillnaden mellan att göra abort för att man inte kan eller vill ha barn just då, och att göra abort för att man inte vill ha just det barnet.

Det förvånar mig att Sverige som har en stor ambition och bra lagstiftning för att de med funktonsnedsättning ska leva ett bra liv samtidigt tillåter gravida att "kvaliltetssäkra" innehållet i magen. Om fostret inte är som den gravida vill så får hon ta bort det. Jag förstår de som vill förbereda sig, och som vill ta reda på det mesta om barnet innan det kommer ut. Men detta kan man då erbjuda efter vecka18- 20 så att abort inte är aktuellt.

Det här med rashygien låter jag bli att kommentera för det känns så verklighetsfrånvänt.

Att enskilda föräldrar har en samhällsekonomisk agenda , kan någon på allvar tro det? "Nu måste jag göra kub så inte mitt barn blir en börda för samhället!" Kom igen. Jag vet inte om det är det ts påstår heller för jag orkar verkligen inte läsa hela tråden med allt tjafs.

Att politiker kan ha det ser jag emellertid som ganska klart. Samhällets resurser är knappa och här är ett sätt att spara, de är ju ett faktum om man ser till rena siffror. Eventuella förluster med en sådan politik skulle ligga på andra områden, som kanske inte låter sig mätas så lätt.

Men vissa tankar är ju ändå de samma även om det inte är statsdirrigerat.

Jag tror inte någon här har skrivit att du ska tvingas i lag. Däremot
vill jag tala för Downs-drabbades människovärde.

Jag undrar verkligen om någon skulle vilja att jag tvingades föda ett barn med DS trots att jag inte ville. Jag är inte stolt över det, men när jag ser barn med DS mår jag illa, jag blir äcklad. Samma med vuxna. Jag kan inte se dem som människor, jag kan inte respektera dem, jag skulle inte älska barnet och jag, som själv har ett funktionshinder, skulle inte klara av att ta hand om barnet särskilt bra.

Är det inte en bra sak att jag då kan göra fostervattensprov och ta bort ett barn med DS om jag skulle bära på ett sådant? Tror ni verkligen att ett barn med DS skulle bli lyckligt med mig som mamma? En mamma som inte älskar det, som tycker att barnet är äckligt och som inte kan ge det vad det behöver. Är det att tänka på barnens bästa?

Jag är inte en hemsk människa. Jag har begränsningar och svårigheter, jag har själv ett funktionshinder som gör vissa saker svåra. Bland annat empati, att förstå och ta hand om andra med kraftiga avvikelser från mig själv. Jag är fantastiskt bra med normala barn och med barn som har vissa avvikelser, däremot är jag inte bra med alla människor och heller inte med alla barn. Mitt funktionshinder gör det omöjligt för mig att ta hand om ett barn med DS. Så du tycker inte att jag ska få barn? På vilket sätt är det inte rasbiologiskt? Ska människor som jag inte få finnas? Vi ska inte få föröka oss? Jag är alltså värd mindre än någon med DS? Hur går det ihop?

Jag säger nämligen inte att människor med DS inte förtjänar att leva eller att de har mindre värde än jag. Jag säger att jag inte skulle bli en bra mamma till ett barn med DS.

Det är inget problem eftersom jag inte behöver ta hand om något barn med DS.

Exakt.

Andra föräldrars personliga val av abort kan aldrig vara ett hot mot levande barn. Vare sig utvecklingsstörda eller "normalstörda". Det är ingen som tvingar någon att abortera ett barn med DS. Inte i det moderna samhälle vi lever i.

Just nu vill jag lämna den aspekten på fosterdiagnostik. Jag tycker inte det är nödvändigt att gå in och kritisera någons högs personliga val. Det gör jag av respekt.  Det går att föra en diskussion( Fast kanske inte här på FL)  om detta.

Jag är för fri abort! Den vanliga alltså som inte innefattar tester som ger då en selektiv Abort,
Jag är för en viss sorts fosterdiagnostik.Ultraljud för att se om det finns allvarliga skador som gör att en fortsatt graviditet inte är lämpligt av hänsyn till föräldern.

Om det finns indikationer att någonting är mycket fel. Där det bör göras en utredande undersökning. Där risken finns i att inte veta.

TS - om din dotter som vuxen anklagar dig för att hon föddes, hur kommer du känna då? Om hon sörjer att hon aldrig får ha barn, aldrig ett "riktigt" jobb eller universitetsutbildning. Säg att hon märkbart lider av sitt hjärtfel eller bara tycker att hennes liv är jobbigt.

Hur ställer du dig till den risken? Jag förstår självklart att DU inte ser några problem med hennes DS, och hon är ju så liten själv än. Men om hon inte trivs med sitt liv som vuxen? Har du någonsin reflekterat över det?