God doesn´t make mistakes

Den här frågan diskutera ofta, och DS får vara symbolen för barn med funktionsnedsättningar. Dels för att DS är en av den få diagnoser man faktiskt kan se med dagens tester, dels för att i allmänhetens ögon är intellektuell funktionsnedsättning synonymt med DS.
I Dan mark är man så framgångsrik med sorteringen av personer med DS att de använder termen "utrotad" när de talar om hur få perspner det är som föds med DS. Inga andra diagnoser "botas" med "utrotning". Dessutom gör man inte kopplingen att det är personer med DS som "utrotas" inte diagnosen som botas och därmed "utrotas".

Valet om abort är personligt och ska så förbli. Men frågan är om inte allmänhetens attityd till personer med funktionsnedsättningar i förlängningen förändras till det sämre, i vetskap om att vissa diagnoser kan sorteras bort och därmed inte belasta det allmänna ekonomiskt/socialt. När samhällets resurser hårdnar klimatet och toleransen minskar för det avvikande. Ska man se det krasst, så kostar våra barn mycket mer än "vanliga" barn. och när fler ska dela på samma kaka, ifrågasätter man den svages rätt att smaka alls.

Den diskussionen saknar jag. Den som handlar om hur möjligheten att välja bort och sortera de barn som föds förändrar allas vårt sätt att förhålla oss till personer med funktionsnedsättningar.
Våra barn betraktas ur ett ekonomiskt perspektiv snarare än ett medmänskligt.
Man hänvisar till rätten om ett värdigt liv när man talar om att låta barn sorteras automatiskt innan födsel, men vad händer med vårt sätt att se på personer som pga sjukdom eller trauman senare i livet drabbas av funktionsnedsättningar som är svårare än tex DS? Är deras liv lika ovärdigt som det ofödda DS-barnets, och vad ska samhället i så fall göra åt det?  Ska man inom sjukvården göra en intelligent uppskattning om varje persons prognos och utifrån den bedöma om det är värt att göra en insats (om det finns en god chans för tilllfrisknande) eller helt enkelt strunta i det (om odddsen till tillfrisknande är låga och chansen för permanenta funktionsnedsättningar stor) och låta dom dö?

Och vem ska avgöra om livet är värdigt? Jag som förälder? Samhället? Jag själv? Ett etiskt råd? Vetenskapen?
Vem vill ni ska ha rätten att avgöra om du ska leva eller inte?
För inte så länge sedan betraktades personer med intellektuella och/eller fysiska funktionsnedsättningar inte ens som människor. Det blir naturligtvis enklare att distansera sej om man inte betraktar personer med funktionsnedsättningar som människor, men det förändrar också synen på de personer som lever med funktionsnedsättningar, medfödda eller förvärvade.

Jag är för fri abort. Jag anser att varje individ har rätt att bestämma över sin egen kropp utan inblandning eller påverkan från samhället.
Jag är emot rutinmässiga aborter av ex DS med slentrianmässiga slogans om "värdigt liv" och "jobbigt för föräldrarna".
En abort, av vilkan orsak det än är; ska aldrig vara rutinmässig.  Det är smärtsamt att välja bort ett liv, oavsett vilket liv, och det är så det måste vara. För liv borde vara heligt, inte graderat efter "nytta" eller "värdighet".  

Diskussionen om sorteringen av människor handlar om så mycket mer än enbart DS, men den når sällan längre än till just DS.
Vilket alla förlorar på.

Det är alltså detta du vill påstå med din debatt? Att föräldrar aborterar sina foster med DS pga rashygien och samhällsekonomiska skäl?

Jag tror inte längre på dig när du säger att valet är upp till förälder och att det inte är deras beslut du motsätter dig. Att du ens kan komma på tanken att dessa föräldrar skulle ha ovanstående motiv för sitt beslut säger en hel del om attityden i den här debatten.

Ts, om din dotter hade haft en svår utvecklingsstörning, om hon ständigt varit missnöjd och arg, saknat språk, varit rejält autistisk, fått leukemi, haft ett allvarligare hjärtfel, varit en ständig belastning för familjen så att det hade drabbat syskonen - tror du att du hade skrivit den här trådstarten då?

Men ingen har sagt att barn med DS inte får födas, men du måste låta kvinnan och mannen som ska ta hand om barnet få välja själva om de vill känna sig begränsade i sitt liv av hur mycket mer ett sånt barn oftast kräver eller inte.

Det är upp till var och en att själva känna efter, vill jag ha ett barn som kommer få följdsjukdomar, utvecklingsstörning, olika andra handikapp? Vill jag ta hand om allt det där när jag har ett liv utanför hemmet också? Eventuellt andra barn som blir åsidosatta då det sjuka barnet kräver så pass mycket mer? Det är ingen som säger att de INTE får födas, men om man vill välja att begränsa vad som ska födas i sitt eget liv, vem ska få ta bort den rätten?

Jag vet att jag inte vill ha ett barn som kommer kräva så pass mycket av mig, att jag inte ska få kunna njuta av de ev 20år jag har kvar på denna jord som "frisk" utan vill kunna njuta av att se mitt barn bli vuxet, självständigt och självförsörjande och inte oroa mig för dennes liv och utveckling.

Nu finns det inget som säger att mitt barn TROTS att jag gjort fosterdiagnostik, inte kommer ha problem med hälsa, inte utvecklar någon form av störning eller handikapp eller annat "skit" som jag benämnt det som innan, men jag har iaf gjort mitt yttersta för att skapa de bästa tänkbara förutsättningar för mitt barn. Det är det som är nyckeln till allt, bästa tänkbara förutsättningar till ett "normalt" liv för just MITT barn.