God doesn´t make mistakes

SolOchSnö skrev 2011-08-31 22:33:11 följande:

För det första är jag övertygad om att funktionshinder är ett problem för individen. Det har inget att göra med att en människa skulle vara mindre värd än andra eller hur omgivningen ser på personen. De flesta som har downs syndrom kommer aldrig att kunna ta hand om sig själva och de kan inte göra allt som andra gör. Jag tycker att ett tidigare inlägg hade en poäng: Om föräldrarna kan välja att inte låta ett barn med funktionshinder födas kanske det är det bästa för barnet. Diagnostiken kanske tjänar barnets syfte mest.

Det för mig in på min andra tanke. Flera i tråden skriver är att barn med DS är så goa och fina, alltid glada! TS skriver att hon är mindre orolig för sin dotter för dottern kommer inte att bli kriminell, börja med droger eller hamna i dåligt sällskap. Jag associerar det till en replik från en TV-serie om bögar: "They make such good pets!" Jag tycker ärligt talat att det är obehagligt att någon är glad för att hennes dotter inte kommer att ha alla valmöjligheter i livet, oavsett vad de valmöjligheterna innebär.

Jag håller med! Har på ganska nära håll sett ett barn med Downs syndrom växa upp - nu i 25-årsåldern - och det har inte varit en dans på rosor för föräldrarna, som nu sedan några år har separerat. Orsaken var att förhållandet faktiskt nötts ner till botten av allt arbete , oro och bekymmer för det handikappade barnet. Allt verkade gå relativt bra tills barnet var i 11-12-årsåldern, för då märktes det mycket tydligt att Downs faktiskt är ett intellektuellt och socialt handikapp, trots att downsbarn ofta är väldigt sociala, men på "fel"sätt. Aggressioner kom fram, sexuella tvångshandlingar osv som var jobbiga att hantera för föräldrar och syskon. Syskonen fick också sitta emellan på många sätt och känner bitterhet i dag.De fick inte mycket tid av sina föräldrar och hela familjens situation påverkades av detta barn. Downsbarnet kan i dag inte reda sig själv, vill inte bo den egna lägenhet som anvisats, orkar inte gå till det deltidsjobb som ordnats, utan vill bara vara hemma hos mamma, som bokstavligen går på knäna. Detta barn har alltså troligen inte berikat utan tvärtom förmörkat fem människors liv
De som avbryter en graviditet efter att Downs konstaterats har min sympati. Jag har sett vad det kan handla om.

Alessia

Äldre 1 Sep 00:49

#378

mammatill5 skrev 2011-09-01 00:36:29 följande:

Folk får välja vad dom vill...

Att det ens existerar är det jag reagerar emot.. Den selektiva biten på icke svårt sjuka foster. Helt funktionsdugliga.
Jag är inte emot föäldrar som gör vissa val.. Dom har ju den möjligheten.

Det här handlar inte om den sk vanliga aborten...

Det här med helt funktionsdugliga stämmer väl riktigt dåligt med verkligheten!

Alessia

Äldre 1 Sep 11:36

#586

TS! Lev det liv DU valt tillsammans med det och de barn DU valt, men pressa inte på andra dina värderingar om funktionsnedsättningar och "selektiva" aborter och fosterdiagnostiker.

DS-föräldrar hävdar ofta rätt aggressivt att deras barn visst har en berättigad roll i samhället och det får de givetvis tycka. Kanske ett sätt att döva den oro man troligen känner men inte alltid vill erkänna. Jag känner till en DS-familj väl och genom denna familj även andra och jag lugnt säga att dessa familjer har fått ett jobbigt liv med smärtsamma separationer, uppbrott och bitterhet och detta oftast då barnet kommit i tonåren, då alla problem plötsigt verkar välla in.

Jag har full förståelse för dem som väljer att behålla sitt DS- barn, bara det sker med öppna ögon, men lika full förståelse för dem som väljer bort ett barn med DS eller andra svåra funktionnedsättningar. Och att i det sammanhanget - som du gör - dra upp aspekter av nazism och rashygien säger en del om den beklagligt låga debatt-teknik som vidlåder ämnesområdet.

Alessia

Äldre 1 Sep 13:36

#680

Boll skrev 2011-09-01 13:31:16 följande:

Jag undrar verkligen om någon skulle vilja att jag tvingades föda ett barn med DS trots att jag inte ville. Jag är inte stolt över det, men när jag ser barn med DS mår jag illa, jag blir äcklad. Samma med vuxna. Jag kan inte se dem som människor, jag kan inte respektera dem, jag skulle inte älska barnet och jag, som själv har ett funktionshinder, skulle inte klara av att ta hand om barnet särskilt bra.

Är det inte en bra sak att jag då kan göra fostervattensprov och ta bort ett barn med DS om jag skulle bära på ett sådant? Tror ni verkligen att ett barn med DS skulle bli lyckligt med mig som mamma? En mamma som inte älskar det, som tycker att barnet är äckligt och som inte kan ge det vad det behöver. Är det att tänka på barnens bästa?

Du är mycket ärlig med att redovisa dina åsikter, värderingar och innersta tankar i denna debatt. Det känns rätt befriande med sådan ärlighet, men jag kan tänka mig att många ryggar tillbaka i fasa. Dock inte jag.

God doesn´t make mistakes

INNEHÅLL