God doesn´t make mistakes

Först och främst innan lag lägger fram mina huvudåsikter vill säga: Jag tycker ni som har barn med syndrom är jättestarka, fortsätt vara det! :)

Skulle själv aldrig vilja ha ett utvecklingsstört barn (kromosomfel, hjärnskada, vad som helst) om jag kan välja bort det. Som förälder eller blivande förälder förbereder man sig på några år av blöjbyten, första skolåren, jobbiga tonårsperioden och sedan förväntar man sig en vuxnare relation till sitt barn. En där man kan vara på en jämlikare nivå och få ett helt annat utbyte än man får av sina barn under uppväxten. (Visst finns det dåliga relationer och undantag även här, men generellt sett.)

Så går det inte riktigt till med barn som har speciella behov. (generellt även här)
Om man får barn när man är 30 så ligger förväntan att man lagom till pension ska ha gått igenom alla dessa faser och kanske till och med fått något/några barnbarn. Istället "fastnar" processen och när ens egna krafter oundvikligt börjar sina så måste man fortfarande hjälpa med att knyta skosnören, matlagning, hantera känslomässiga utbrott m.m. Och man vet att där kommer det stanna, tills den dag man själv inte är kapabel till det längre och någon annan måste ta över, för barnet klarar sig inte själv, även fast det också blivit gråhårigt.

Som förälder har man ju alltid ansvar för sina barn, även när de är vuxna, men detta är något helt annat. Så ni som vet om i förväg att ert barn förmodligen inte kommer få en chans till ett "vanligt", självständigt liv; tänk efter noga innan ni tar ert beslut för det kommer krävas så mycket mer av er än andra föräldrar. Om ni känner att ni klarar det så behåll självklart, er upplevelse med barnet kan bli helt fantastisk ändå :)

(Jag har personer nära mig som är drabbade, så vill inte ha nåt påhopp om inte vet vad jag pratar om pga olika anledningar och mina åsikter är baserade på detta. JAG vill inte gå igenom vad de går igenom om jag kan välja bort det, både för min egen och barnets skull.)