God doesn´t make mistakes

Att ha en begåvning inom normalspannet (dvs inte vara utvecklingsstörd utan med en intelligens representativ för genomsnittsbefolkningen) gör inte per automatik någon till än bättre människa än vad han/hon kunde ha varit om han/hon fötts med en begåvningsnivå under normalspannet och pga detta fått diagnosen utvecklingsstörning (eg. mental retardation).

Tydligare?

Ja, låt oss ponera att det är värderingarna i den tid och det land man lever i som ska avgöra vad som anses vara mindre värt och därmed etiskt rätt att aktivt testa för och välja bort.

Det innebär att det är rätt att vi i Svergige aktivt screenar för och erbjuder abort av foster med utvecklingsstörning.

Det innebär att det är rätt att man i tex. Saudiarabien aktivt skulle erbjuda abort av döttrar.

Det innebär att det är rätt att man i tex Pakistan, så fort det blir möjligt, aktivt screenar för och erbjduer abort av potetniellt homosexuella foster.

Det innebär att det är rätt att man i framtiden kanske erbjuder testning och abort av dyslexi, fulhet, eller vad som i den tiden och det samhället anses vara ofördelaktiga egenskaper hos individen.

Eller är det bara just vårt rätt, som är rätt?
          

  

Jag undrar varför du börjar meningen med "nejdå"?. Det du skriver bekräftar ju precis det jag skrivit ovan. Dvs att den "frivilliga" screeningen skickar en signal till föräldrar om att barn med utvecklingsstörning är något oönskat. något att se upp med.

Och ja, det är möjligt att det är medvetet och att det ligger ekonomiska intressen bakom. Men i så fall är det ju bara en tidsfåga innan det blir möjligt och tillräckligt billigt att testa för låg begåvning, adhd, autism, dyslexi/kalkyli, dövhet/blindhet, psykisk instabilitet och en möng andra saker som påverkar en människas lönsamhet. 

Det är ju inga nya tankar utan i princip det som rasbiologin kretsade kring, hur man får fram de perfekta människorna och bort de oönskade.   

Personligen tror jag dock att ramen för normaliteten är flytande och i omfattning ungefär konstant, dvs om vissa avvikande grupper försvinner kommer andra ta deras plats. Det är ju inte så att naturen har försett oss med en färdigbestämt antal diagnoser och avvikelser, utan normaliteten är något vi ständigt skapar och omskapar.

Just gränsen för vart normalbegåvning övergår till lindrig utvecklingsstörning är väl ett jättebra exempel på en sådan rörlig gräns. Jag tror alltid lika många procent av befolkningen kommer betraktas som utvecklingsstörda oavsett hur många man "rensar bort", gränsen förskjuts i takt med att kraven ökar. Och jag tror av samma anledning också att ungefär lika många människor kommer stå utanför arbetsmarknaden hur många funktionshinder man än rensar bort.

Nej du missförstår mig fortfarande helt. Eller också har du en helt annan betydelse av ordet normalbegåvad och tror att det betyder något dåligt? Normalbegåvad = vanlig/normal intelligens dvs det 90% av befolkningen har. Sedan kan man dela in IQ i massor av mindre nivåer också och kalla dem olika saker men inom specialpedagogik/handikappforskning skiljer man oftast bara på utvecklingsstörd och normalbegåvad och det är i den betydelsen jag använde uttrycket.

Dvs Hitler var inte utvecklingsstörd, han hade en hög intelligens men använde den till grymma saker.   
 
Hitler var inte svagbegåvad, han tros ha haft en IQ över genomsnittet men vad jag vet har det inte mätts. Däremot har man mätt IQ på andra överlevande Nazister som presterat toppresultat.

Utgångspunkten att en smart människa gör bra saker är alltså fel. Intelligens kan användas till goda ändamål eller till ondskefulla ändamål. Hög intelligens är i sig inte en "god egenskap" mer än vad exempelvis starka muskler är en god egenskap.

Summa sumarum: Att man får ett barn med normal till hög intelligens komme rinte att innebära att det baret blir en bättre människa än om barnet fötts med en lindrig utvecklingsstörning.Inte heller en lyckligare människa. Möjligen mer produktiv, vad det nu är värt.  

Du har fått fram det. Jag håller bara inte med. Jag tror inte alls att ett samhälle där ingen hade någon typ av funktionedsättningar eller andra avvikelser från normen skulle vara ett trevligare, rikare eller bättre samhälle. 

 

Jag tror att samhället berikas av olikheter, jag ser inget självändamål i att vi alla ska vara så lika som möljigt. Jag tror också att de anpassningar vi gör för att möta människors olika behov utvecklar oss och på olika sätt kommer oss alla till del

Jag ser däremot inte vad som är berikande eller funktionellt med att problematisera andras olikheter åt dem. Om en person är fullt nöjd med sitt liv som exempelvis muslim, överviktig, rödhårig, döv eller utvecklingsstörd - varför ska jag gå runt och tycka att det är fel på dem ? Vad gott leder det till?

Det är inte ett "fåtal individer" som har någon typ av funktionedsättning, kronisk sjukdom eller något annat behov av särskilt stöd som kräver assistans , anpassningar och extra utgifter i någon form under någon del av livet. I ett livslångt perspektiv skulle jag tippa att minst hälften av dagens invånare i detta land har något sådant behov. På genetisk väg kanske vi kan rensa hårt i framtiden men är det så vi vill ha det, vart går gränsen? 

Jag anser också att det ska vara ett FRITT VAL att göra abort av vilken anledning man vill. Men det innebär även valet att avlsuta graviditeten för att fostret är flicka eller homosexuell eller vindögd. Du ntycks ha svårt att acceptera dess val som lika rätta och sanna som ditt val, Men i så fall är du ju inte för "fritt val" utan för "ditt val" och det är inte samma sak.

Du menar hur personer med utvecklingsstörning mår.

  Det är över huvud taget inte relevant att tala om hur "personer med DS" mår. DS är inte en personlighetstyp, det är ett kromosomfel som förutom utvecklingsstörning innebär vissa fyskiska särdrag. Personer med DS varken är eller mår på något gemensamt sätt.

Å andra sidan mår inte heller personer med utvecklingsstörning i stort sett på något särskilt vis jämfört med andra.

Vilka rör det då? Vilka mer ska man ta bort? Du sa ju nyss att det handlade om "bara ett fåtal individer". Så vilka mer är det du vill rensa bort och varför?

Nej.

Jag jobbade ett tag inom äldrevården som ung. Då fick jag för mig att alla eller åtminstone de flesta äldre ligger på sjukhem som kollin och blir torkade i tumpan i många många år innan de dör. Det blev ju liksom min erfarenhet, för så var det ju där JAG var (självfallet, eftersom det var ett hem för äldre med den typen av sjukdomar och behov). 

Jag trodde nog det ett tag, tills min kära mor upplyste mig om att de flesta äldre aldrig ens hamnar i särskilt boende, det är bara några få procent som bor i vårdboende någon längre tid, de flesta bor hemma tills de dör eller åstminstone kort inpå. Jag kollade upp det, och det var ju helt rätt.

Min erfarenhet lärde mig alltså fel, eftgersom jag inte hade någon förförståelse, utbildning elelr kunskap att falla tillbaka på. Jag visste bara det jag upplevde och tog det som representativt.

På samma sätt, om man exempelvis jobbar hela livet på ett ställe med autistiska personer som är gravt utecklingsstörda, aggressiva och  osjälvstäniga så är det förstås lätt att man skapar sig en bild av att det är så de flesta personer med autism är, vilket förståss inte stämmer.

Därför, Jakkolina: Jag vill inte förringa din erfarenhet från att ha jobbat med peroner som har Downs Syndrom...jag tror bara inte att du lyckats ta tillvara på den erfarenheten på ett sätt som ger dig hela bilden.

Ja, klinisk deperession är överrepresenterat hos personer med DS liksom exempelvis epilepsi och demens, av rent fysiologiska orsaker som har med hjärnan att göra. Men det är inte detsamma som att personer med DS mår på ett visst sätt för att de har DS.

De har inte någon gemensam personlighetstyp eller gemensamt tankemönster på det sätt som exempelvis personer med autism i viss mån delar en gemensam tankevärld med varandra.

Personer med DS är som vilka personer med utvecklingsstörning som helst utöver de fysiska pitarna som kromosomförändringen för med sig.

Jag förstår att man kan tolka en överrepresentation för deprenssion som att personer med DS har ett jobbigt liv och därför blir deperimerade, men personer med DS är inte mer isnäjda med sin situation än människpor med motsvarande utvecklingsstöärning i allmänhet. De har bara av medfödda orsaker lättare att bli deperimerade (vilket dock är behandlingsbart med god effekt)

fyyy vad jag stavar illa på kvällskvisten, jag måste nog gå och sortera bort mig snart.