God doesn´t make mistakes

Nä - precis! Jag har f.ö. en väninna som jobbar på ett korttidsboende, som får göra just det med fullvuxna, stora, tunga ungdomar med DS... Och hon är inte glad, kan jag säga..!

Intressant också förresten, att så många lämnar bort sina barn till fosterhem eller korttidshem. Korttidshemmen blir f.ö. ofta långtidshem, eftersom föräldrarna försvinner på semester utan att hämta ut barnet och gör sig oanträffbara i flera veckor, och sådana knasiga grejer, har min väninna berättat... Om det vore _så_ idylliskt för alla att ha ett handikappat barn, så skulle ju inga föräldrar göra så.

I så fall tycker jag precis tvärtom: att abort på grund av (svårare) handikapp (dit man nog får räkna Downs) kan vara OK. Men att det är alldeles förfärligt att fullt friska barn ska förlora livet för att de kommer "i fel fas i karriären", eller för att mamman "inte festat färdigt ännu"... Men jag vill inte ha ett generellt förbud där heller, eftersom det skulle bli fler familjetragedier och mer kriminalitet och sociala problem, om man tvingade ovilliga och alltför unga ensamma mammor att föda.

Visst är det så. Att romantisera kring att ha ett handikappat barn, är givetvis att ha en
starkt färgad åsikt.

Då är det mycket ärligare om de föräldrarna säger "Ja, det är mycket tyngre med vårt
handikappade barn, än våra icke handikappade barn. Men vi älskar alla lika mycket!"
Allt annat är djupt självbedrägeri.

Nu tycker jag kanske inte att man ska kalla några barn för "pets"... Men visst är det en myt detta, att alla barn som har DS är så positiva och glada och kramiga jämt. De kan sura och bråka de också...

TS jag undrar fortfarande över kopplingen.

En sak är i alla fall säkert..

En människa med DS skulle aldrig bete sig som du gör. Dom kan bättre

Är livet inte värt att leva om man har Downs syndrom?

En sak är i alla fall säkert..

En människa med DS skulle aldrig bete sig som du gör. Dom kan bättre