Jag ruttnar här hemma!
Jag har på senare tid börjat känna att jag är helt isolerad från omvärden. När jag va hemma med mitt första barn så hade man ju föräldragruppen och trivdes ganska bra med att va hemma. Sen blev jag gravid med min andra dotter och hann bara jobba 3 månader innan det va dags att va hemma igen...
Och nu är det något annat. Föräldragruppen har aldrig tid att ses för de flesta jobbar och ta sig nånstans känns omständigt för då ska man ha med sig mat och två barn, tänka på sovtider och finna sig i att inte få plats på bussen för att barnvagnsplatserna är fulla (har inte körkort). Jag kan inte ta mig till och från ett ställe smidigt när jag vill utan måste stå med två trötta och hungriga ungar och vänta i 3 evigheter känns det som.
Och min karl då? Jo han jobbar, jobbar och jobbar. Just nu går jag under här hemma av stress och sömnbrist. Oftast vaknar inte han ens på nätterna när vår 7 månaders vaknar. På senare tid har han börjat göra det för hon skriker så otroligt högt och nu undrar han varför hon vaknar så ofta. Egentligen vaknade hon oftare förr. Min man åker till jobbet innan äldsta dottern vaknar och kommer hem 2 timmar innan hon ska sova. Det känns inte så kul att hon tjatar om pappa och han aldrig är hemma.
Jag gillar inte alls den här ojämlika uppdelningen men när vi pratar om föräldraledighet så faller det alltid på att jag ska ta det. "Vi pratar om det sen" fast sen aldrig kommer. Det blir som att amningen är orsaken men det är bara till hälften sant. Min man verkar helt enekelt inte så intresserad av att vara hemma med barnen.
Jag vet inte riktigt hur vi ska göra. Nån som har tipsP
