Jag lurade en man till att göra mig gravid.
Jag är 37 år och har en underbar son på 3 månader. Han är resultat av min lögn till en oskyldig man. Jag träffade honom när jag var 36, på en bar. Attraktionen mellan oss var direkt och efter någon timma av småprat var vi hemma hos mig, i min säng. Jag försökte övertyga honom om att jag drack p-piller och dessutom hade väldigt svårt för att bli gravid pga en hormonrubbning. Han köpte inte det utan ville använda kondom. Efter det träffades vi några gånger till, sex utan skydd dessa gånger, eftersom jag äntligen lyckades övertyga honom att chanserna var mycket mycket små att jag skulle bli gravid. Jag var ute efter hans gener, gillade hans utseende, även en del av hans personlighet (det lilla jag fick lära känna under dessa några få gånger).
Han var i ett förhållande, ett långt förhållande, som tydligen inte fungerade men det brydde jag mig inte mycket om. Jag var ute efter hans spermier och att han redan var i ett förhållande gjorde saken ännu bättre, jag behövde inte vara ”ihop” med honom.
Efter tre månader hände det, jag var gravid och överlycklig. Min lycka överskuggades av sanningens mörka moln, hur ska jag berätta det för honom. Jag behövde inte det, men ville att mitt barn skulle veta vem fadern är (en av anledningarna till att jag inte gick till befruktningsklinik i Köpenhamn). Jag ringde honom, berättade, krävde inget av honom, endast att han står skriven som far. Ville han ha kontakt med barnet och vara en del av barnets liv så skulle jag inte stå i vägen. Enda beslut han behövde ta var att han var med från början eller inte alls.
DÅ kom bombnedslaget, han hade gjort slut med sin tjej och ville vara med mig. Han ville ge detta ett försök, och ha en familj, hjälpa mig, vara där för mig och barnet. Detta var inte alls min plan. Men jag tänkte: det kanske kan vara värt ett försök, jag tyckte om honom lite ändå så …
Lite förundrad var jag att han inte var besviken på mig när jag berättade om graviditeten, att han inte kände sig lurad, att jag utnyttjade honom, men jag tog aldrig upp det med honom.
En månad in i vårt förhållande kom bombnedslag nummer 2, hans förre detta var gravid också med hans barn. Vårt förhållande fungerade bra hittills, mot all förväntan. Efter nyheten var det inte samma sak. Då kom anklagelserna från honom mot mig: att jag förstört hans liv, att han aldrig borde varit otrogen, att han borde stannat kvar. ”Gå tillbaka”, sa jag. Jag visste vad jag gav mig in på, helt medvetet och det var aldrig tanken att vara ihop med honom. Jag ville ha ett barn SJÄLV, och en pappa till barnet varannan vecka.
Han gick tillbaka till henne, jag till mitt barn. Jag har ensamvårdnad med umgängesavtal. Jag trivs med mitt liv och är nöjd. Men känner mig ful för att jag lurat honom i något som han inte var medveten om eller inte kunde styra. Detta förbättras inte av att han tar upp det då och då, att jag ”förstört hans liv och möjlighet till en vanlig familj”.
Behövde prata av mig. Vad tycker ni FL-are?
