• amicus

    Jobbigt läge(i en relation)

    Hej

    Jag vill gärna ha kreativa och konstruktiva förslag. Så du som känner att du inte kan ge det får gärna låta bli att svara. Så tex saker och meningar om hur störd, dum eller idiotisk jag eller ovan tjej verkar vara undanbedes gärna.

    Har varit tillsammans med en tjej under 3 år nu. Vi är både i 30-års åldern, med 5 års skillnad mellan oss.

    Då vi träffades så var hon svår att ta på, detta då hon hade så många sidor. En sida var blyg/tillbakadragen, trodde inte på sig själv,  ödmjuk, barnslig(omogen/naiv), otroligt mammakär, ville ha barn, familj och hus NU. Fick övertala och övertyga om att jag var en familjefader och trogen då hon inte trodde på mig. Dock så har det ändrats nu, nu har jag inte gjort det jag lovat enligt henne då jag inte ger exakt det hon vill, och det har jag förklarat med att ett avtal är ömsesidigt. Den andra sidan var den oberoende, stå upp för femininism och kvinnans rätt och dem som var fylld av prestige. Hon kunde ena sidan stå och prata om kvinnans rätt för att efter vi bara hade varit tillsammans i 2 veckor ville bli kallad för hora då vi hade sex.

    Jag tänkte att det skulle ge sig om jag gav den trygghet hon verkade sakna. Så vi förlovade oss efter 4 månader, gifte oss efter 18 månader, och hon blev gravid efter ca 12 månader men det slutade i missfall. Hon är nu gravid på nytt, och i skrivande stund är hon i vecka 28.

    Det som hänt under dessa 36 månader är extremt mycket, både med oss som par men även med oss som individer.
    Jag har tack vare mitt jobb blivit bättre på att tolka och tyda människor. Jag har ett jobb där det krävs att jag på
    10 sekunder ska kunna tolka om nån är en fara eller inte, och hur den människan är som person. Skulle jag ha
    träffat ovan tjej idag så skulle jag ha gått på en date och sen artigt men bestämt sagt att nej tack till vidare dejting.

    Som person är hon oerhört naiv, prestigefylld, saknar egna mål och eget driv, flyr så fort hon kan, vill inte ta
    ansvar, kör ofta med "du då" argumentet. Barnet vill hon ha då det ska göra att hon ska känna att hon blir hel.
    Men hon tål inte barnskrik, tycker inte speciellt mycket om barn har det nu visat sig. Så det känns som den lilla flickan som vill ha en katt för att hon sett en kattunge, men den är inte lika gullig som vuxen katt som kattunge och då tappas intresset och den är bara jobbig. Hon ville köpa första huset vi såg(bokstavligt sagt), hon ville ha en egen hund(jag hade hund då vi träffades). Jag bromsade köpet, men hunden tänkte jag att det kunde vara bra för henne att få nåt som hon kan kalla sitt eget då det skulle vara ett substitut för hur man måste ta hand om och känna för ett barn. Det hela slutade med som med barnet som vill ha kattungen. Jag fick dressera hunden, rasta den, uppmana henne att ta intiativ och ansvar, upplysa om hur lederskap och förebilds tänk fungerar. Precis som man måste tänka och agera kring barn. Mitt i detta så blir hon sjuk i graviditeten och åker in på sjukhus, så hunden får inte den motion och uppmärksamhet som krävs, varken min eller hennes. Till slut är vi(jag) tvungen att ta beslutet om att avliva hunden då den inte klarar av ensamhet, vi kan inte lämna bort den för då skulle det bara bli värre enligt veterinären. Så jag är tvungen att ta bort en varelse som jag blivit otroligt fäst vid, men som jag insåg att det inte fanns nån annan väg för. 6 månader innan så hade vårt barn dött. All fokus läggs på ovan tjej, trots att jag själv av självklara skäl mår piss och samtidigt känner en ilska mot ovan tjej som tack vare sitt oansvariga beteende och oaktsamhet gjort så att barnet dött och att vi varit tvungen att ta bort hunden. Nu kanske det låter som jag är bitter på henne och skyller allt på henne, men så är det inte riktigt. Ovan tjej har svårt att se och tänka långsiktigt, utan agerar först och tänker sen. Och säger då som oftast "jag visste inte" "jag hade ingen aning" "jag trodde du visste..." i saker som en vuxen person bör veta, som tex att inte torka rumpan så att det kan komma bajs in i snippan, vad man ska äta, att man måste motionera, att umgås med vänner är bra, att vara realistisk och rationell, att
    se saker ur en vuxen kvinnas/mammas perspektiv och inte räkna med att andra vuxna ska lösa ens
    (vardagliga, ekonomiska eller sociala) problem. Nåt hon också gör är att då allt blir för mycket så lämnar hon
    allt och flyr, och lämnar allt till mig. Detta då hon vet att jag inte skulle sätta barnen på potten eller
    elda upp huset, sen då allt lugnat ner sig eller hon lugnat ner sig så kommer hon tillbaka....och det där
    upprepaar sig hela tiden. Vilket gör att vi kommer aldrig nånstans då vi inte kan resonera som
    två vuxna och föra en kreativ dialog. Tillika har hon ett jävla temprament, igår höll hon på att banka in en
    dörr som jag hade låst för att få vara ifred(Jajjamen!, detta är riktigt toppen destruktivt förhållande:) som
    en psykolog skulle säga). Sen så är hon svartsjuk hon vill tex veta vilka jag har på facebook och varför jag lagt till dem, har svårt att separera sig från saker och person. Hon äter samma mat nästan varje dag(nachotallrik, kycklingburgare, kycklinglåda, soppa, och nån till rätt och dricker vatten, saft och läsk). Har svårt att bryta mönster, både vardags och beteendemönster. Följer ord och instruktioner till punkt och pricka. Tolkar nästan allt jag och andra säger bokstavligt talat, har svårt att förstå metaforer tex. Vill inte hitta på saker utanför hemmet.

    Min fråga är nu, vad ska jag göra?!, det är en otrolig skillnad att hamna i ovan knipa på jobbet med en sån
    person som ovan, jämfört med att ha ett förhållande med en sån person. Jag sitter i en jävla rävsax.
    Detta då jag inte vill flytta från vårt hus som vi bott i bara två år och där våra andra barn fått kompisar och börjat rota sig. Detta då hon är gravid med mitt barn. Detta då ingen tjej kommer acceptera en kille som lämnat sin fru som var gravid i vecka 28, som även har två barn sen ett tidigare förhållande. Detta då barnet kommer bli lidande. Detta då hennes mamma(svärmor idagsläget) kommer skydda sitt enda barnbarn och sitt barn från "den onda mannen och pappan", då jag inte längre är riddaren som beskyddar prinsessan. Livet är ingen saga, vi lever i en verklighet brukar jag säga (utan att säga det med en bitter ton).

    Mitt problem är att jag dragit mig till samma typ av tjej två ggr. Tjejer som har en mamma som inte klippt
    navelsträngen och en pappa som är rationell om än emotionell, men oftast en mamma som har separationsångest  och ser sin vuxna dotter som ett barn fortfarande. Och en pappa som är konflikträdd och
    smyger med saker inför den dominanta mamman som har separationsångest. Tjejer som drömmer om vita riddaren och att dem är prinsessan som får leva i sitt drömslott med sin prins och dit mamma kommer på besök, och allt är 7 sorters kakor och kafferep. Men man ska inte behöva göra nåt själv för att få det. Jag kan tex inte ställa krav på ovan tjej, för då är jag taskig, ond och fattar inte hur jobbig och jävlig jag är som ställer såna krav. Men dock är det ok att jag utför samma saker som jag ber henne, men då är det inte jobbigt. Saker som inte är fysiskt krävande som både en man såväl som en kvinna kan klara av. Sen skulle jag aldrig be nån gravid kvinna utföra tungt fysiskt arbete.

    Som person är jag: målmedveten utan att vara tävlingsmänniska eller prestigefylld, det är inte my way or the highway. Jag diskuterar gärna fram en lösning. Tycker om att mysa och familjen betyder mycket, men jag är ingen patriark eller beskyddare om än det kan låta så om hur jag köpte valpen åt tjejen ovan likt en pappa köper en valp åt en dotter. Jag ser mig inte på det sättet, jag försökte bara peppa henne och motivera henne på något sätt. Får ofta höra att jag är klok och en bra terapeut/rådgivare av vänner och bekanta. Dålig på att dra gränser. Ställer samma krav på mig som på nån annan, och det kan ses som positiv som väl negativ egenskap. Tycker inte om att slåss eller bråka, men om situationen kräver så tar jag en fajt, både verbal och fysisk men skulle aldrig slåss eller säga nåt som skulle skada nån eller få långsiktig verkan. Ser ofta folks brister och försöker vända dem till en styrka, nåt som ovan tjej tolkat som jag kritiserar folk. Klart att jag
    inte gör det på en gång då jag träffar nån! :) utan mer efter jag lärt känna dem brukar jag fråga och få dem att tänka själv på saker(nej, jag är INTE psykolog eller tror att jag är det). Nu kanske det låter som jag bara påpekar andras fel, men så är inte fallet. Självgående som person, men inte osocial för den skull. Har lätt att ta motgångar då jag vet att det alltid löser sig, om än det känns tufft nu så vet jag att om 5-10 år kan det se helt annorlunda ut. Problemlösare, jag ser ett problem och så försöker jag hitta en lösning som är så gynnsam
    som möjlig för alla. Självutplånare, detta är min akilleshäl då jag försöker se till att andra har det bra om än det innebär att jag själv inte har det bäst. Nu när jag insett detta så tycker ovan tjej att jag är ond, egoistisk och taskig för att jag inte vill göra det jag en gång i tiden gjort. Men som min far sade då jag påpekade hur det var hemma "i ett förhållande hjälps man åt, oavsett om det är på jobbet, hemma eller nån annanstans. Just nu behöver hon din hjälp", men om jag ska göra det mesta, sova mindre, ibland inte äta för att jag måste hinna med allt innan och efter jobbet, och sist men inte minst ta bort mina intressen, min moral och minska kontakten med vänner och annat som får mig att må bra bara för att ovan tjej ska få må bra så säger det sig själv att till slut kommer det bli som det nu blivit. Att min energi har tagit slut och jag är katten som var kattungen och inte rolig längre då jag inte ger det hon vill ha. Min hälsa som varit på topp har börjat ta stryk, till
    den grad att en läkare har snackat om sömntabletter...och jag har fasen aldrig ätit nån medicin och kommer aldrig göra det heller. Ingen kan hålla på i all evighet att bara ge, livet är ju för fasen ett kretslopp och en osmos där man överlever genom att man ger varandra nåt....så ser jag iallafall på det. Jag har bara flyttat gränsen längre och längre fram för att till slut säga att vi kommit i mål, men det känns bara som vi startar om på målstart varje dag istället.

  • Svar på tråden Jobbigt läge(i en relation)
  • Quinee

    Det verkar som att du har en hel del att bära på dina axlar. 
    Finns det någon där för dig, någon som stöttar och lyssnar?

    Jag hoppas verkligen att allt löser sig till det bästa.  

  • Blablabla

    Spontant känner jag: lämna din tjej!!! Självklart finns det kvinnor som vill ha en skild 2-barnsfar. Är du lycklig? älskar du henne? Vill du leva såhär? Det är frågor du måste ställa till dig själv. Är det nej på alla, måste du lämna henne. Dock ställer jag frågan: Hur är det med dig själv? Du skrev att det är andra gången du hamnar i ett förhållande med en liknande tjej. Vilka är dina brister? Är din bild av dig själv riktig? Är du svår att leva med?

    Hur du än agerar, får du inte släppa barnen. Men det viktigaste är att vara lycklig, livet är för kort & inte vara det!

  • Apocalypso

    Som jag ser det finns det bara två saker som kan gå under, äktenskapet eller du själv, eller rättare sagt; när du går under så går även äktenskapet under, för du verkar ju vara den ende som jobbar på ert förhållande? När du inte orkar längre så kommer inte hon finnas där varesig för dig, er eller ert ev barn.

    Det är synd att hon är gravid igen, det gör det ju mycket svårare att gå, men du kommer inte kunna sköta både äktenskapet, henne, barn och jobb, så för din men även för er skull är det bättre att ni bryter upp innan du bryter ihop.


    Only weak men fear strong women!
  • amicus
    Quinee skrev 2011-09-03 11:24:05 följande:
    Det verkar som att du har en hel del att bära på dina axlar. 
    Finns det någon där för dig, någon som stöttar och lyssnar?

    Jag hoppas verkligen att allt löser sig till det bästa.  
    Ja, det har jag faktiskt om jag ska vara riktigt ärlig. Sen vet hon jag är tillsammans med att jag skulle inte
    låta barnen vara hungriga, ha trasiga kläder eller på annat sätt må dåligt. Sen vet hon att jag inte låter saker förfalla, så det gör att hon bryr sig inte och/eller skjuter över ansvaret på mig då jag vet att jag räddar situationen.

    Ja, vänner. Men jag vill inte belasta dem eller lägga ut hennes och mitt liv för dem. Samt att hon blev skitarg för att jag pratade med en vän om hur jag uppfattade hur jag ville att mitt liv skulle se ut. Medans det är ok för henne att lägga ut allt om mig och henne till hennes mamma, en kvinna som ser livet och saker med ögon från en annan era.
  • amicus
    Blablabla skrev 2011-09-03 11:31:33 följande:
    Spontant känner jag: lämna din tjej!!! Självklart finns det kvinnor som vill ha en skild 2-barnsfar. Är du lycklig? älskar du henne? Vill du leva såhär? Det är frågor du måste ställa till dig själv. Är det nej på alla, måste du lämna henne. Dock ställer jag frågan: Hur är det med dig själv? Du skrev att det är andra gången du hamnar i ett förhållande med en liknande tjej. Vilka är dina brister? Är din bild av dig själv riktig? Är du svår att leva med?

    Hur du än agerar, får du inte släppa barnen. Men det viktigaste är att vara lycklig, livet är för kort & inte vara det!
    Ja, det kan jag tro. Men inte en som övergivit två kvinnor med barn. Lycklig?...med mig själv och i mig själv är jag det, men inte med henne då hon kritiserar allt, flaskan är halvtom och om jag lägger fram en lösning så duger inte den men hon kan inte komma på nån egen. Om jag vill leva såhär?, nej det vill jag inte. Om jag älskar henne?....en gång i tiden gjorde jag det tills jag upptäckte att hade "issues", men då var jag redan insyltad i det hela och barnen hade träffat henne, vi hade blivit seriösa i vårt förhållande och jag hade fortfarande energi och tanken att om jag delar med mig och ger trygghet så kommer hon backa och kanske börja fungera. Men det går inte att ändra en person som har ett beteende som är gjutet i betong, då måste den människan själv gjuta om grunden och bygga därifrån.

    Med mig själv så är det ganska bra, är och känner mig hel som person och jag vet vem jag är. Om jag är svår att leva med?, näh ärligt och uppriktigt så ställer jag inga krav och skulle jag inte behöva ställa några krav som en kvinna i 30 års åldern för övrigt skulle uppfatta som naturliga. Att man pratar, jobbar med varandra och diskuterar framtida mål och tankar, att man hjälps åt, att man är självständig som person men ändå inte för stolt för att be om hjälp, att man ger och tar lika mycket, att man törs kan och vill visa känslor.

    Min bild av mig själv är ibland svår att se, det måste jag hålla med om. Ibland missar även jag bitar hos mig själv. Men jag vet vem jag är, känner mig trygg i den jag är och kan prata öppet om mig själv och ta kritik.

    Jag tror jag är svår att leva med om man tror att livet bara är en enkelväg där allt är rosa moln och vita prinsessor och vita riddare. Men en kvinna som är mogen, insiktsfull, självständig utan att vara en som skal klara av allt själv skulle nog inte tycka att jag är svår att leva med. Som sagt, jag är en person som hellre för en dialog än monolog, och som hellre friar än fäller.
  • amicus
    Apocalypso skrev 2011-09-03 11:41:24 följande:
    Som jag ser det finns det bara två saker som kan gå under, äktenskapet eller du själv, eller rättare sagt; när du går under så går även äktenskapet under, för du verkar ju vara den ende som jobbar på ert förhållande? När du inte orkar längre så kommer inte hon finnas där varesig för dig, er eller ert ev barn.

    Det är synd att hon är gravid igen, det gör det ju mycket svårare att gå, men du kommer inte kunna sköta både äktenskapet, henne, barn och jobb, så för din men även för er skull är det bättre att ni bryter upp innan du bryter ihop.
    Du har rätt.

    Ja, hade hon inte varit det hade det inte varit nåt problem alls. Du har en poäng i det du skriver.
  • skånegås

    Det verkar som om din tjej lider av psykiska problem och skulle behöva hjälp med dem (inte av dig). Jag ser det som mycket möjligt att hon skulle kunna få en diagnos av något slag om hon utreddes. Själv bor jag ihop med en man som lider av återkommande depressioner och har tendenser till Asperger (tackade nej till utredning) och har en bipolär mamma... Psykisk sjukdom kan ofta yttra sig på det viset du beskriver och du som anhörig kan inte göra så mycket mer än försöka klara dig från att bli "medberoende". Detta blir du om du gång på gång reder ut situationer hon satt sig i....

    Jag har varit där. Axlat allt ansvar för familjen (när det var som värst hade vi tre barn, fast det var som att ta hand om fyra..) Försökt reda ut alla problem och skyla över och ställa till rätta och  och och..... Det gick så långt att jag kände att det kvittar om han tar livet av sig, jag orkar inte mer... Var helt beredd på att flytta ifrån honom. DÅ blev han motiverad och sökte vård. Fick komma till vuxenpsyk inom en vecka. Detta ledde till psykologkontakt där även jag fick följa med ett par gånger. Det var toppen då jag kunde lämna min rädsla och medberoende. Det tog längre tid för maken dock. Efter ett par års samtalskontakt fungerar han ungefär som en vanlig människa. Depressionerna kommer då och då, men inte så djupt, så länge eller så ofta. Och vi har båda lärt oss hur vi bäst hanterar dem.

    Efter den där dagen då jag var beredd att lämna honom då jag var så slut tog det minst två år att hämta sig psykiskt... Man kan bränna ut sig totalt. Försök att söka hjälp åt dig själv, gärna någon inom psykiartin att prata med. Säg att du bor ihop med en människa som troligen lider av en psykisk sjukdom och be att få rådgivning!!! De kan nog hjälpa dig med hur du ska hantera henne. Och vänta inte för länge!!

  • skånegås

    PS berätta för dem på psykiatrin att hon är gravid också och att du är orolig. Det är bråttom och ni behöver få lite bättre ordning på det innan barnet kommer...

  • anok

    Hur kom det sig att din fru bär ansvaret för att barnet dog?

    Du verkar ha en jobbig tid och jag förstår att du mår dåligt. Men, det kanske är dags att du börjar stå upp för dig själv. Du kanske inte ska lämna henne medan hon är gravid, men du kanske skall börja säga ifrån och inte låta henne få sin vilja igenom på levande varelsers bekostnad. Du har ett ansvar i allt detta då du verkar fungera som en möjliggörare för alla hennes önskemål och nycker.

    Nu var texten väldigt lång, så kanske missat ett och annat. Men jag tycker du måste ta ett steg bakåt och fundera över varför du i olyckliga relationer väljer att skaffa barn. Förtjänar dina barn detta? Det är ett egoistiskt handlande gentemot barnen.

    Sök hjälp hos familjerådgivning och börja fundera vad det är hos dig själv som gör att du i första hand attraherar kvinnor som dessa. Du är den gemensamma nämnaren mitt i allt detta och därför är det du som måste bryta spiralen genom att välja annorlunda i framtiden.

    Du lever bara en gång, så se till att göra det bästa för dig själv så att du kan göra det bästa för dina barn.  

  • amicus
    skånegås skrev 2011-09-03 12:01:56 följande:
    Det verkar som om din tjej lider av psykiska problem och skulle behöva hjälp med dem (inte av dig). Jag ser det som mycket möjligt att hon skulle kunna få en diagnos av något slag om hon utreddes. Själv bor jag ihop med en man som lider av återkommande depressioner och har tendenser till Asperger (tackade nej till utredning) och har en bipolär mamma... Psykisk sjukdom kan ofta yttra sig på det viset du beskriver och du som anhörig kan inte göra så mycket mer än försöka klara dig från att bli "medberoende". Detta blir du om du gång på gång reder ut situationer hon satt sig i....

    Jag har varit där. Axlat allt ansvar för familjen (när det var som värst hade vi tre barn, fast det var som att ta hand om fyra..) Försökt reda ut alla problem och skyla över och ställa till rätta och  och och..... Det gick så långt att jag kände att det kvittar om han tar livet av sig, jag orkar inte mer... Var helt beredd på att flytta ifrån honom. DÅ blev han motiverad och sökte vård. Fick komma till vuxenpsyk inom en vecka. Detta ledde till psykologkontakt där även jag fick följa med ett par gånger. Det var toppen då jag kunde lämna min rädsla och medberoende. Det tog längre tid för maken dock. Efter ett par års samtalskontakt fungerar han ungefär som en vanlig människa. Depressionerna kommer då och då, men inte så djupt, så länge eller så ofta. Och vi har båda lärt oss hur vi bäst hanterar dem.

    Efter den där dagen då jag var beredd att lämna honom då jag var så slut tog det minst två år att hämta sig psykiskt... Man kan bränna ut sig totalt. Försök att söka hjälp åt dig själv, gärna någon inom psykiartin att prata med. Säg att du bor ihop med en människa som troligen lider av en psykisk sjukdom och be att få rådgivning!!! De kan nog hjälpa dig med hur du ska hantera henne. Och vänta inte för länge!!
    Hej

    Känner igen det du beskriver och skriver om. Just detta att det är ett vuxet barn som jag har som "bättre" hälft.

    Att söka hjälp för att klara av förhållandet kommer jag inte göra, dock för att i såna fall veta hur jag ska klara av kontakten med barnet efter vi gått isär, vilket det tyvärr lutar åt. Jag har slutat hoppats på att hon ska bli frisk eller normal, det enda jag gör nu är att jag försöker minimera skadan. För precis som du säger, man blir medberoende. Hennes berg&dalbana blir min berg&dalbana, och alla vet att även om åkturen är läskig så skulle man skada sig ännu mer om man hoppar av mitt under åkturen. Då den stannat eller sakta ner funkar det, och det är dit jag vill komma.

    Jag tror att då hon fött barnet kommer det bara bli ännu värre, för då har hon inte fått eller kommer få sova.
    Idagsläget så kan hon ligga kvar i sängen hela dagen trots att saker måste göras, så har hon rättare varit sen vi träffades men det har blivit värre sen hon insåg att jag "gladerligen" går upp tidigt och fixar allt.
Svar på tråden Jobbigt läge(i en relation)