Jobbigt läge(i en relation)

Hej

Jag vill gärna ha kreativa och konstruktiva förslag. Så du som känner att du inte kan ge det får gärna låta bli att svara. Så tex saker och meningar om hur störd, dum eller idiotisk jag eller ovan tjej verkar vara undanbedes gärna.

Har varit tillsammans med en tjej under 3 år nu. Vi är både i 30-års åldern, med 5 års skillnad mellan oss.

Då vi träffades så var hon svår att ta på, detta då hon hade så många sidor. En sida var blyg/tillbakadragen, trodde inte på sig själv,  ödmjuk, barnslig(omogen/naiv), otroligt mammakär, ville ha barn, familj och hus NU. Fick övertala och övertyga om att jag var en familjefader och trogen då hon inte trodde på mig. Dock så har det ändrats nu, nu har jag inte gjort det jag lovat enligt henne då jag inte ger exakt det hon vill, och det har jag förklarat med att ett avtal är ömsesidigt. Den andra sidan var den oberoende, stå upp för femininism och kvinnans rätt och dem som var fylld av prestige. Hon kunde ena sidan stå och prata om kvinnans rätt för att efter vi bara hade varit tillsammans i 2 veckor ville bli kallad för hora då vi hade sex.

Jag tänkte att det skulle ge sig om jag gav den trygghet hon verkade sakna. Så vi förlovade oss efter 4 månader, gifte oss efter 18 månader, och hon blev gravid efter ca 12 månader men det slutade i missfall. Hon är nu gravid på nytt, och i skrivande stund är hon i vecka 28.

Det som hänt under dessa 36 månader är extremt mycket, både med oss som par men även med oss som individer.
Jag har tack vare mitt jobb blivit bättre på att tolka och tyda människor. Jag har ett jobb där det krävs att jag på
10 sekunder ska kunna tolka om nån är en fara eller inte, och hur den människan är som person. Skulle jag ha
träffat ovan tjej idag så skulle jag ha gått på en date och sen artigt men bestämt sagt att nej tack till vidare dejting.

Som person är hon oerhört naiv, prestigefylld, saknar egna mål och eget driv, flyr så fort hon kan, vill inte ta
ansvar, kör ofta med "du då" argumentet. Barnet vill hon ha då det ska göra att hon ska känna att hon blir hel.
Men hon tål inte barnskrik, tycker inte speciellt mycket om barn har det nu visat sig. Så det känns som den lilla flickan som vill ha en katt för att hon sett en kattunge, men den är inte lika gullig som vuxen katt som kattunge och då tappas intresset och den är bara jobbig. Hon ville köpa första huset vi såg(bokstavligt sagt), hon ville ha en egen hund(jag hade hund då vi träffades). Jag bromsade köpet, men hunden tänkte jag att det kunde vara bra för henne att få nåt som hon kan kalla sitt eget då det skulle vara ett substitut för hur man måste ta hand om och känna för ett barn. Det hela slutade med som med barnet som vill ha kattungen. Jag fick dressera hunden, rasta den, uppmana henne att ta intiativ och ansvar, upplysa om hur lederskap och förebilds tänk fungerar. Precis som man måste tänka och agera kring barn. Mitt i detta så blir hon sjuk i graviditeten och åker in på sjukhus, så hunden får inte den motion och uppmärksamhet som krävs, varken min eller hennes. Till slut är vi(jag) tvungen att ta beslutet om att avliva hunden då den inte klarar av ensamhet, vi kan inte lämna bort den för då skulle det bara bli värre enligt veterinären. Så jag är tvungen att ta bort en varelse som jag blivit otroligt fäst vid, men som jag insåg att det inte fanns nån annan väg för. 6 månader innan så hade vårt barn dött. All fokus läggs på ovan tjej, trots att jag själv av självklara skäl mår piss och samtidigt känner en ilska mot ovan tjej som tack vare sitt oansvariga beteende och oaktsamhet gjort så att barnet dött och att vi varit tvungen att ta bort hunden. Nu kanske det låter som jag är bitter på henne och skyller allt på henne, men så är det inte riktigt. Ovan tjej har svårt att se och tänka långsiktigt, utan agerar först och tänker sen. Och säger då som oftast "jag visste inte" "jag hade ingen aning" "jag trodde du visste..." i saker som en vuxen person bör veta, som tex att inte torka rumpan så att det kan komma bajs in i snippan, vad man ska äta, att man måste motionera, att umgås med vänner är bra, att vara realistisk och rationell, att
se saker ur en vuxen kvinnas/mammas perspektiv och inte räkna med att andra vuxna ska lösa ens
(vardagliga, ekonomiska eller sociala) problem. Nåt hon också gör är att då allt blir för mycket så lämnar hon
allt och flyr, och lämnar allt till mig. Detta då hon vet att jag inte skulle sätta barnen på potten eller
elda upp huset, sen då allt lugnat ner sig eller hon lugnat ner sig så kommer hon tillbaka....och det där
upprepaar sig hela tiden. Vilket gör att vi kommer aldrig nånstans då vi inte kan resonera som
två vuxna och föra en kreativ dialog. Tillika har hon ett jävla temprament, igår höll hon på att banka in en
dörr som jag hade låst för att få vara ifred(Jajjamen!, detta är riktigt toppen destruktivt förhållande:) som
en psykolog skulle säga). Sen så är hon svartsjuk hon vill tex veta vilka jag har på facebook och varför jag lagt till dem, har svårt att separera sig från saker och person. Hon äter samma mat nästan varje dag(nachotallrik, kycklingburgare, kycklinglåda, soppa, och nån till rätt och dricker vatten, saft och läsk). Har svårt att bryta mönster, både vardags och beteendemönster. Följer ord och instruktioner till punkt och pricka. Tolkar nästan allt jag och andra säger bokstavligt talat, har svårt att förstå metaforer tex. Vill inte hitta på saker utanför hemmet.

Min fråga är nu, vad ska jag göra?!, det är en otrolig skillnad att hamna i ovan knipa på jobbet med en sån
person som ovan, jämfört med att ha ett förhållande med en sån person. Jag sitter i en jävla rävsax.
Detta då jag inte vill flytta från vårt hus som vi bott i bara två år och där våra andra barn fått kompisar och börjat rota sig. Detta då hon är gravid med mitt barn. Detta då ingen tjej kommer acceptera en kille som lämnat sin fru som var gravid i vecka 28, som även har två barn sen ett tidigare förhållande. Detta då barnet kommer bli lidande. Detta då hennes mamma(svärmor idagsläget) kommer skydda sitt enda barnbarn och sitt barn från "den onda mannen och pappan", då jag inte längre är riddaren som beskyddar prinsessan. Livet är ingen saga, vi lever i en verklighet brukar jag säga (utan att säga det med en bitter ton).

Mitt problem är att jag dragit mig till samma typ av tjej två ggr. Tjejer som har en mamma som inte klippt
navelsträngen och en pappa som är rationell om än emotionell, men oftast en mamma som har separationsångest  och ser sin vuxna dotter som ett barn fortfarande. Och en pappa som är konflikträdd och
smyger med saker inför den dominanta mamman som har separationsångest. Tjejer som drömmer om vita riddaren och att dem är prinsessan som får leva i sitt drömslott med sin prins och dit mamma kommer på besök, och allt är 7 sorters kakor och kafferep. Men man ska inte behöva göra nåt själv för att få det. Jag kan tex inte ställa krav på ovan tjej, för då är jag taskig, ond och fattar inte hur jobbig och jävlig jag är som ställer såna krav. Men dock är det ok att jag utför samma saker som jag ber henne, men då är det inte jobbigt. Saker som inte är fysiskt krävande som både en man såväl som en kvinna kan klara av. Sen skulle jag aldrig be nån gravid kvinna utföra tungt fysiskt arbete.

Som person är jag: målmedveten utan att vara tävlingsmänniska eller prestigefylld, det är inte my way or the highway. Jag diskuterar gärna fram en lösning. Tycker om att mysa och familjen betyder mycket, men jag är ingen patriark eller beskyddare om än det kan låta så om hur jag köpte valpen åt tjejen ovan likt en pappa köper en valp åt en dotter. Jag ser mig inte på det sättet, jag försökte bara peppa henne och motivera henne på något sätt. Får ofta höra att jag är klok och en bra terapeut/rådgivare av vänner och bekanta. Dålig på att dra gränser. Ställer samma krav på mig som på nån annan, och det kan ses som positiv som väl negativ egenskap. Tycker inte om att slåss eller bråka, men om situationen kräver så tar jag en fajt, både verbal och fysisk men skulle aldrig slåss eller säga nåt som skulle skada nån eller få långsiktig verkan. Ser ofta folks brister och försöker vända dem till en styrka, nåt som ovan tjej tolkat som jag kritiserar folk. Klart att jag
inte gör det på en gång då jag träffar nån! :) utan mer efter jag lärt känna dem brukar jag fråga och få dem att tänka själv på saker(nej, jag är INTE psykolog eller tror att jag är det). Nu kanske det låter som jag bara påpekar andras fel, men så är inte fallet. Självgående som person, men inte osocial för den skull. Har lätt att ta motgångar då jag vet att det alltid löser sig, om än det känns tufft nu så vet jag att om 5-10 år kan det se helt annorlunda ut. Problemlösare, jag ser ett problem och så försöker jag hitta en lösning som är så gynnsam
som möjlig för alla. Självutplånare, detta är min akilleshäl då jag försöker se till att andra har det bra om än det innebär att jag själv inte har det bäst. Nu när jag insett detta så tycker ovan tjej att jag är ond, egoistisk och taskig för att jag inte vill göra det jag en gång i tiden gjort. Men som min far sade då jag påpekade hur det var hemma "i ett förhållande hjälps man åt, oavsett om det är på jobbet, hemma eller nån annanstans. Just nu behöver hon din hjälp", men om jag ska göra det mesta, sova mindre, ibland inte äta för att jag måste hinna med allt innan och efter jobbet, och sist men inte minst ta bort mina intressen, min moral och minska kontakten med vänner och annat som får mig att må bra bara för att ovan tjej ska få må bra så säger det sig själv att till slut kommer det bli som det nu blivit. Att min energi har tagit slut och jag är katten som var kattungen och inte rolig längre då jag inte ger det hon vill ha. Min hälsa som varit på topp har börjat ta stryk, till
den grad att en läkare har snackat om sömntabletter...och jag har fasen aldrig ätit nån medicin och kommer aldrig göra det heller. Ingen kan hålla på i all evighet att bara ge, livet är ju för fasen ett kretslopp och en osmos där man överlever genom att man ger varandra nåt....så ser jag iallafall på det. Jag har bara flyttat gränsen längre och längre fram för att till slut säga att vi kommit i mål, men det känns bara som vi startar om på målstart varje dag istället.