Inte konstigt att folk skiljer sig!

Jag håller med dig och är mitt uppe i det du beskriver själv...
Första barnet (idag 3½) tog jag 13 mån fl och pappan 10 mån (men det var mest för att han var så tröt på sitt jobb så han kräktes när han gick dit).
När jag va fl hade jag dottern även när han kom hem (då va han ju så trött o behövde träna o göra annat) och på helgerna...
När han tog över så hade han dottern nästan enbart när jag va på jobbet o all annan ledig tid fick jag ha henne för då hade han ju så mkt saker han behövde göra som han inte fått gjort när han var fl...

När jag blev gravid med 2:an (korkat o skaffa ett till med en sån kille men, men...) så ville han inte helt plötsligt o stack...
Så vi började med halva tiden var med dottern o jäklar vad mkt jobbigare han måste tyckt att det va.
Helt plötsligt så blev han tvungen o ställa in saker som inträffade när han hade henne (när vi va ett par så behövde han aldrig ställa in ngt såvida jag inte jobbade).
Jag upplevde att min "egentid" blev hur stor som helst och han kände nog tvärtom
Nu har jag vår lille (5 mån) i  princip helt själv och vid förlossningen så kom han fram till att han ska vara delaktig.. Under graviditeten så gjorde han allt han kunde för att jag skulle göra abort o sen så sket han fullständigt i att jag va gravid...

Nu sitter jag med dottern varannan v och lilleman i princip helt själv förutom några timmar här o där och även om jag längtar efter dottern och älskar mina barn över allt annat så ser jag fram mot att få vara själv en del!
Jag har varit singel i ett år o inte kunnat leva som singel (inte så het på marknaden som gravid o sen ammande) o jag är mamma 24 h om dygnet utan någon avlastning.
Jag vet många som tycker att varannan vecka är det bästa av två världar även om de saknar sina barn de veckor de inte träffas...
O jag tycker ärligt att det ska bli fantastiskt skönt sen att kunna gå till arbetet och sen, de v man inte har barnen så går man o tränar, softar i soffan på kvällen, går ut med vänner o äntligen sen kunna dejta igen...

Jag förstår oxå att folk går isär även om jag tycker att många verkar ge upp för lätt. Småbarnsåren är ju inte lätta!!
Men nu, ett år efter separationen så känner jag bara en jävla lättnad över att vara helt ensam!!
Kan nästan gå o småfnissa lite när man hör 2 föräldrar tjata på varandra på ica över någon skitsak medan barnen springer omkring. Jag slipper sånt nu Alldeles för många som går omkring o tjatar o är irriterade på varandra nuförtiden.

Men någon dag så träffar man väl någon igen antar jag

Jag förstår hur du tänker men man klarar av det för att man måste! Och även om det känns som en omöjlighet så vänjer man sig faktiskt oxå med tiden...
I början (ett år sen nu) så hade vi dottern 3 dagar/man och de första veckorna när jag lämnade henne på dagis och visste att jag inte skulle träffa henne på 3 dagar så bröt jag ihop fullständigt utanför dagis. Va ju van att träffa henne varje dag... Nu har vi varannan vecka och även om det är jobbigt att lämna henne så går det lättare o lättare av den enkla anledningen att man vänjer sig.
Har en bekant som första gången hon skulle lämna ifrån sig sin son så sprang hon efter bilen när han åkte iväg med pappan och när hon inte orkade springa längre så föll hon ihop på gatan o bara låg o skrek o grät...
Idag, ca 2 år senare så känner hon som jag, dvs att det är lite jobbigt o lämna men det är ändå ganska ok...

Att det inte är bra för barn att flytta fram o tillbaka kan nog stämma till viss del men det är nog mkt av vad man gör det till oxå!
Vi har försökt ordna så hon har lika mkt saker hos varje person och jag tror o upplever iaf att hon känner att båda ställena är hennes hem.
Tyvärr finns ju inget alternativ om inte föräldrarna kan tänka sig att ha ett hem där barnet bor hela tiden och föräldrarna byter varje vecka...
Jag är iaf övertygad om att ett barn mår bättre av att ha 2 hem med 2 glada föräldrar en ett hem där föräldrarna enbart håller ihop för barnens skull!

Öh... vem har skrivit det? Är det någon som skrivit att det är så underbart att vara själv men att den samtidigt strävar efter ett nytt förhållande? Visa gärna vilket inlägg isf för det kan inte jag läsa någonstans!
Jag skrev att jag tycker att det är skönt NU att vara själv vilket jag oxå tycker!
Jag är inte ett dugg avundsjuk på par eller kärnfamiljer och tycker det är skönt att ro om mig själv och mina barn utan en man.
Så känner jag nu och kommer säkert känna ett bra tag till och mkt av det grundar sig i att jag hade ett jäkla skitförhållande med en ojämlik partner och istället för o störa sig på honom nu så är jag själv och jag är glad över att slippa tristessen som var och vardagstjafset!!

Jag är inte ute efter någon särskild men tycker att det ska bli kul o dejta igen sen! Och någon gång så träffar man väl någon igen.
Är det dubbelmoral? Att nu tycka att det är skönt o underbart o va singel men hoppas på att man i framtiden kommer att träffa någon ny igen?
Hade man sagt att man fullständigt hatar män o förhållanden samtidigt som man anmäler sig på varenda dajting-sida som finna o springer ute lör o sön på krogen för o hitta någon då kan jag förstå dubbelmoralen i det hela men inte så som någon av oss i tråden uttryckt oss...

Den klassiska kvinnofällan!! Vet hur många som helst som har det så!
Jag ångrar som fan att jag tillät honom att vara så ego och ojämställd men vet att det inte är lätt att ändra.
Men det blir svårare o svårare ju längre tiden går så försök sätta ner foten nu!!
Det är svårt o mäta vem som gör mest med barnet även om det är uppenbart men det är mkt lättare att mäta vem som har mest egentid.
Tränar han 3 ggr i veckan, ja då har du rätt till 3 ggr oxå. Sitter han 1 h och läser tidningen så har du rätt till en timme oxå. Så ska man ju inte behöva räkna men tyvärr tar en del hela armen när man ger dem lillfingret och man blir tvungen att göra ngt åt det!

Bra att han ska vara föräldraledig iaf! Mitt x blev lite bättre efter det men långt ifrån jämställd för det.
Så himla irriterande att när jag va föräldraledig så hade han alltid egentid att göra sitt när han inte jobbade...
Och när han var föräldraledig så "jobbade" han bara de timmar jag var på jobbet (jag jobbar mkt nätter så mkt av mina arbetstimmar sov de ändå), och all min jobbfria tid hade han egentid...
Tror han va rätt nöjd med det och jag min fåne trodde att om jag bara fortsätter och inte tjatar så kommer det av sig själv... Icke att det gjorde och det ända jag gjorde var att curla honom.

Jodå, vi har pratat om det men vi kan väl säga att vi inte har samma åsikt om det...
Han kan medge att det såg ut så lite men inte alls så som det faktiskt var. Efterhandskonstruktioner på hög nivå!!
Sen normaliserar man tyvärr det hela när man är mitt i det... Vi fick ett barn till men eftersom han då kom på att han inte ville ha mer barn (nu i efterhand förstår jag eftersom barn tar tid vilket genererar mindre tid på träning, krogen osv) så drog han bara och jag är ensam med det barnet nu.

Nu i efterhand när man fått distans till det hela så idiotförklarar jag mig själv som inte gjorde ngt när man var mitt i det men mitt i all soppa så förträngde man och trodde på ngt sätt att det var normalt, att allas "gubbar" va såna o sånt e livet typ...
Kan säga att jag är helt ensam med min 6 månaders son nu och dottern halva tiden och jag tycker inte det är det minsta jobbigare att vara själv med honom än när jag va tillsammans med mitt x och hade ett barn...
Det säger rätt mkt om hur mkt hjälp man hade av honom !