Vilket typ av mamma är du?

Jag är sjuklig oroad så fort ungarna blir sjuka.

Den som aldrig oroar sig röstade jag på. Jag tänkte då på att han får testa sina egna gränser väldigt mycket, han får slå sig och göra sig illa för att förstå sina egna förmågor.

Jag har aldrig oroat mig när han har börjat på nya dagis eller i skolan och skickar mycket hellre ut honom i världen själv än att vaka över varje steg han tar.

Mja, jag tillhör nog den där kategorien som inte finns i mitten, men måste jag välja blir det den första...

Jag är rätt laidback men oroar mig när det finns skäl att oroa sig.

Jag oroar mig - men bara när det finns starka skäl till det. Jag ligger nog närmare alt 2 än alt 1.

Alltså, naturligtvis oroar jag min också, framförallt när det finns anledning. Men jag tolkade omröstningen som att man skulle välja av dessa två alternativ.

Mitt i mellan.

Den som oroar sig för allt.

Men inte visar det.

Är sjukt orolig varje gång sonen är sjuk. Tror typ han ska dö...
Annars normalorolig kanske.. 

Jag oroar mig väldigt sällan.
Bara när det verkligen finns skäl till det.

Röstade på 2:an.

Första barnet var jag ettan, andra tvåan!

:)

Jag röstade på tvåan. Fast att jag är sån gör att jag oroar mig lite i alla fall, jag är rädd att missa något, när han är sjuk eller gör sig illa till exempel.

Hmm skulle nog säga en blandning, men röstade den som inte oroar sig för det stämmer bäst.

Jag är inte som många första (eller andra) mammor som oroar mig över allt som vikt, utveckling att de slår sig osv vi bara tar dagen som den kommer och skulle sonen bli sjuk skulle jag märka det :) Däremot är det en enda sak jag bävar över, att lämna bort honom till någon annan, han ska få vara hemma minst 2 år innan vi skolar in han hos dagmamma dels även för att jag inte tor mindre barn har där och göra. men han ska få syskon när han är 1½ och då måste han ju vara borta under förlossning :O, men jag vet ju att det inte är någon fara.
Oj blev ett långt inlägg :)

La min röst på Den som aldrig oroar sig.
Det är ju inte helt sant såklart, men jag är mindre orolig av mig än många andra.

Har gått från ens stark 1a till en svag 2a, efter att andra barnet föddes.

Jag oroar mig sällan, varken i rollen som förälder eller som kvinna/fru/arbetstagare/osv. Skiter något sig så gör det, och det blir definitivt inte bättre av att jag ältar eller oroar mig i onödan. Därmed inte sagt att jag lämnar ungarna vind för våg i hopp om att det ska gå bra ändå, förstås.

Jag oroar mig väldigt sällan, men verkar vara ensam bland våra kompisar med denna inställning. Än har dock inte tagit våra barn skada av att vi låter de göra mer själv än vad det andra kanske får göra, så jag fortsätter...

Ingen av ovanstående!

Jag är den som litar på att mina barn är kompetenta nog att klara de flesta situationer och be om hjälp när det behövs. oron kommer man inte ifrån, men jag väljer att ha förtroende för mina barn.