Ensam med trotsig 2,5 åring.. Vanisinne???

Det låter säkert som en klen tröst för dig just nu men för ett år sedan var jag i precis samma sits och det blir verkligen bättre!
Slet mitt hår varje dag och fick bita mig hårt i läppen för att inte höja rösten, jag vantrivdes ärligt talat med att vara mamma just då.

Nej du ska inte behöva skrika, jag vill visa min dotter att är man arg, irriterad, ledsen eller vad det nu kan vara så pratar vi om det med en normal samtalston och inte skriker eller gnäller. Även om det då kändes som att jag gjorde detta för döva öron så att säga så kan jag säga att nu ett år senare så har det faktiskt lönat sig.
Visst, hon gnäller, trotsar och skriker ändå men inte alls i samma utsträckning som hon gjorde förr. Det är inte alltid lätt att sätta ord på känslor när man är lite mindre och inte riktigt vet vad de betyder.
Så mitt råd är väl egentligen att härda ut, tänk på hur du själv hade velat bli bemött om du betett dig illa, genom skrik eller någon som tar tag i dig och säger till dig ordentligt men samtidigt lugnt och sansat?
Ingen är perfekt, ta ett djupt andetag, räkna till tio..

Du är inte ensam!

Är i samma sits! Unge herrn retar gallfeber på mig. Försöker vara lugn o förklara, men utan respons blir det gap o gnäll från mig. O grabben blir ledsen för jag är arg och jag blir ledsen för att han blir ledsen. Suck!! Vet inte hur man gör på bästa sätt men att aldrig tumma på några regler alls nånsin underlättar för oss. Ibland >

Hur lär man sitt barn att inte skrika? Jag kan hantera hennes dåliga temperament, men detta ständiga skrikande gör att jag flippar ut....

Det går inte att resonera eller diskutera med ett 2½-årigt barn. Tålamod är det allra bästa, och så tänka på att det här är en Utvecklingsperiod som går över fortare än man tror.

Typ ALLA 2-3åringar är på det här viset under en kortare eller lite längre period. Fullt normalt. Och det är helt normalt att man tappar tålamodet. Men det sämsta man kan göra är att skrika eller skälla, eller försöka resonera fram en lösning med en butter och tvär 2½-åring. Man får säga Nej och sätta gränser, ofta funkar det bättre att sen nonchalera och låtsas som det regnar när h*n sätter fart på sirenen vid "Nej", men det går över fortare än man tror om man tar det lugnt och inte går i klinch.

Man kan tex säga "nu har mamma sagt nej och du kan skrika om du vill, men det är ändå nej" och sen låtsas som det regnar när sötnosen får sitt utbrott. Hur konstigt det än kanske låter så är frustrationer och nej/gränser viktiga för barns utveckling och växande. Det är INTE bra att alltid få sin vilja igenom.

Om man känner att man skrikit eller skällt i onönad, vilket man kanske oftast gör, så tycker jag man ska be sitt barn om ursäkt och säga förlåt. Barnet lär sig väldigt mycket av det med.