• LillEster

    Ensam med trotsig 2,5 åring.. Vanisinne???

    Jag har från dag ett vart själv med min son och det har funkat bra.. vi har alltid klarat oss och levt ett ganska harmoniskt liv tillsammans.. Trots att han alltid haft ett humör utan dess like.. 

    Men nu börjar jag känna mig otillräckligt som mamma...Mitt humör tryter när han håller på som värts.. Jag vill verkligen inte bli arg på mitt barn, men vissa gånger går det inte att hålla tillbaka ilskan över hans galna upptåg..
    Ska man verkligen behöva skrika på sitt barn som är 2,5 år??  Jag känner mig verkligen hemsk...

    Han gör precis tvärtemot vad jag säger så gott som hela tiden.. och blir han tillsagd så skriker han dumheter mamma eller jag får visste göra så...  Slåss och  bits ja jag vet inte hur många gånger om dagen..  

    Ni som går igenom eller har gått igenom samma sak.. Så är jag tacksam för alla råd som går att få...

    Just nu känner jag mig bara hjälplös emot min sons hetsiga humör....  

  • Svar på tråden Ensam med trotsig 2,5 åring.. Vanisinne???
  • SweetCarro1980
    LillEster skrev 2011-09-06 09:58:36 följande:
    Jag har från dag ett vart själv med min son och det har funkat bra.. vi har alltid klarat oss och levt ett ganska harmoniskt liv tillsammans.. Trots att han alltid haft ett humör utan dess like.. 

    Men nu börjar jag känna mig otillräckligt som mamma...Mitt humör tryter när han håller på som värts.. Jag vill verkligen inte bli arg på mitt barn, men vissa gånger går det inte att hålla tillbaka ilskan över hans galna upptåg..
    Ska man verkligen behöva skrika på sitt barn som är 2,5 år??  Jag känner mig verkligen hemsk...

    Han gör precis tvärtemot vad jag säger så gott som hela tiden.. och blir han tillsagd så skriker han dumheter mamma eller jag får visste göra så...  Slåss och  bits ja jag vet inte hur många gånger om dagen..  

    Ni som går igenom eller har gått igenom samma sak.. Så är jag tacksam för alla råd som går att få...

    Just nu känner jag mig bara hjälplös emot min sons hetsiga humör....  
     
    Hej. Min dotter är snart 1 1/2 jag är ensam med henne. Fast jag har gemensvårdnad till hennes pappa. Men han bryr sej inte så mycket. Bara mest ha makt. Jag har uppfostrat henne själv nästan hela tiden. en månad hjälpte han till sen sket han i det när han började skola o pluggade. då var det typ jobbigt nu ska vi till familjerätten o prata om hans umgänge med dottern. Men det är så dumt allt. Nu verkar han bryr sej inte innan. Men han hör av sej knappt nu för tiden. När han väl ringer då bråkar han o säger att han ska ta henne från mig o jag är sjuk o jag är så. När det är jag som har uppfostrat henne. Och han har knappt hjälpt till med att försöja barnet. Det har lilla jag. Jag förstår hur du känner dej. Men det går nog över det med din son. Jag tror han är sån för att han får kanske inte uppmärksamhet eller så är det för pappan inte finns med i bilden. Kram
  • SoFo89

    Det låter säkert som en klen tröst för dig just nu men för ett år sedan var jag i precis samma sits och det blir verkligen bättre!
    Slet mitt hår varje dag och fick bita mig hårt i läppen för att inte höja rösten, jag vantrivdes ärligt talat med att vara mamma just då.

    Nej du ska inte behöva skrika, jag vill visa min dotter att är man arg, irriterad, ledsen eller vad det nu kan vara så pratar vi om det med en normal samtalston och inte skriker eller gnäller. Även om det då kändes som att jag gjorde detta för döva öron så att säga så kan jag säga att nu ett år senare så har det faktiskt lönat sig.
    Visst, hon gnäller, trotsar och skriker ändå men inte alls i samma utsträckning som hon gjorde förr. Det är inte alltid lätt att sätta ord på känslor när man är lite mindre och inte riktigt vet vad de betyder.
    Så mitt råd är väl egentligen att härda ut, tänk på hur du själv hade velat bli bemött om du betett dig illa, genom skrik eller någon som tar tag i dig och säger till dig ordentligt men samtidigt lugnt och sansat?
    Ingen är perfekt, ta ett djupt andetag, räkna till tio..

    Du är inte ensam!


    ღSigne 071027ღ
  • C4m1ll4

    Är i samma sits! Unge herrn retar gallfeber på mig. Försöker vara lugn o förklara, men utan respons blir det gap o gnäll från mig. O grabben blir ledsen för jag är arg och jag blir ledsen för att han blir ledsen. Suck!! Vet inte hur man gör på bästa sätt men att aldrig tumma på några regler alls nånsin underlättar för oss. Ibland >

  • Davinia

    Hur lär man sitt barn att inte skrika? Jag kan hantera hennes dåliga temperament, men detta ständiga skrikande gör att jag flippar ut....

  • SoFo89
    Davinia skrev 2011-09-07 12:03:33 följande:
    Hur lär man sitt barn att inte skrika? Jag kan hantera hennes dåliga temperament, men detta ständiga skrikande gör att jag flippar ut....
    Prata lugnt men säg ifrån på skarpen ändå. "Jag förstår att du skriker för att du är arg/ledsen/inte får som du vill, men nu tänker jag inte fortsätta att prata med dig förrän du slutar att skrika och börjar prata ordentligt med mig".

    Nej det fungerar inte alltid, men ibland går det hem, får iaf mig att fortsätta med det
    ღSigne 071027ღ
  • Digitalis

    Det går inte att resonera eller diskutera med ett 2½-årigt barn. Tålamod är det allra bästa, och så tänka på att det här är en Utvecklingsperiod som går över fortare än man tror.

    Typ ALLA 2-3åringar är på det här viset under en kortare eller lite längre period. Fullt normalt. Och det är helt normalt att man tappar tålamodet. Men det sämsta man kan göra är att skrika eller skälla, eller försöka resonera fram en lösning med en butter och tvär 2½-åring. Man får säga Nej och sätta gränser, ofta funkar det bättre att sen nonchalera och låtsas som det regnar när h*n sätter fart på sirenen vid "Nej", men det går över fortare än man tror om man tar det lugnt och inte går i klinch.

    Man kan tex säga "nu har mamma sagt nej och du kan skrika om du vill, men det är ändå nej" och sen låtsas som det regnar när sötnosen får sitt utbrott. Hur konstigt det än kanske låter så är frustrationer och nej/gränser viktiga för barns utveckling och växande. Det är INTE bra att alltid få sin vilja igenom.

    Om man känner att man skrikit eller skällt i onönad, vilket man kanske oftast gör, så tycker jag man ska be sitt barn om ursäkt och säga förlåt. Barnet lär sig väldigt mycket av det med.


    Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
  • Nikolina
    Davinia skrev 2011-09-07 12:03:33 följande:
    Hur lär man sitt barn att inte skrika? Jag kan hantera hennes dåliga temperament, men detta ständiga skrikande gör att jag flippar ut....
    När min lillkille skriker säger jag åt honom bestämt att skriker han får han gå in i sovrummet för jag får ont i öronen. Det vill han inte för han vill vara med mig så för det mesta slutar han då. Men inte alltid.

    Jag har också varit ensam med honom från början, han är nu 2 år och ett par månader.

    Ett tips att hålla sig lugn vid skrik är att ta på hörselskydd. Jag har ett par gula stora som i början jag använde dem fick tyst på honom på grund av den konstiga saken på mitt huvud.

    När han har bitit mig blir jag arg och säger att man inte skall bitas. Jag säger att han vill ju inte att jag skall bita honom, då säger han nej och slutar. Jag säger också att barnen blir ledsna på dagis när han bitit dem, och att han vill ju inte att de skall bita honom. Det förstår han och säger: inte bita, klappa
Svar på tråden Ensam med trotsig 2,5 åring.. Vanisinne???