Helammar folk inte längre?

Jag helammade min stora son i fyra månader och delammade honom i ytterligare fem månader. Han tog aldrig flaska ens med urpumpad mjölk. Min lilla son har jag helammat i fyra månader och håller på att introducera ersättning som smakportion eftersom han behöver lära sig flaska inför att passas av sin mormor om en månad. Han TAR faktiskt flaska, halleluja! För mig var det självklart att amma, helt enkelt för att jag har bröst. Jag fick mycket hjälp och stöd - tur att jag har en mamma som är barnmorska - med första barnet och det var lättare med andra men även där behövs ju stöd och uppmuntran.

Men trots att jag har goda amningserfarenheter och verkligen helhjärtat stöder alla som vill helamma så är det fortfarande så att brösten sitter på kvinnan och det är hon som bestämmer över sin kropp, ingen annan! Man blir inte livegen när man får barn. Om någon väljer att flaskmata så har de säkert sina rutiga och randiga skäl till det och det är inget som jag ska lägga mig i, lika lite som någon annan har rätt att lägga sig i min amning och hävda att det är äckligt eller perverst.

Jag tycker det är synd att amning har blivit omodernt igen men jag gläds åt alla barn som delammar eftersom det faktiskt ger en schysst boost åt immunförsvaret det också. Allt måste inte vara helamning.    

Jag blir alltid så oerhört provocerad när man tar upp amning ur jämställdhets- eller anknytningsperspektiv, och det säger säkert något om mig

Men jag håller benhårt fast vid att anknytning handlar om att barnet ska få mat när det är hungrigt, tröst när det är ledset och sällskap när det är ensamt, dvs att en trygg anknytning inte handlar om hur barnet får mat utan i vilken grad de vuxna omkring barnet kan se och svara på barnets behov på ett hyfsat konsekvent sätt. (Det finns studier som visar att amning korrelerar med en mer positiv anknytning mamma-barn men det är jag övertygad om handlar om att kvinnor som från början har problem i sin egen anknytningshistoria i högre grad har svårare att amma - och att man därför ser en selektionsbias. Jag tror inte att amning ger bättre anknytning eller att flaskmatning gör det heller.) Amning är inte ett hinder för ett jämställt föräldraskap eller en god anknytning till pappan - en man som inte kan skapa en fungerande anknytningsrelation till sin helammade bebis kan med största sannolikhet det inte heller om ungen flaskas. Jag blir också oerhört provocerad när man väljer bort amningen med hänvisning till PAPPANS behov - det tas alldeles tillräcklig hänsyn till vuxna mäns behov i samhället om man jämför med bebisars. 

För egen del märker jag tydlig skillnad på första och andra barnets papparelation. De är båda helammade. Med första var vi båda hemma på heltid i sex månader och kunde ha fullt fokus på bebisen, med andra började min man jobba när tvåan var tre månader och en hel del av hans tid går åt till storebror. Lillebror är snart fem månader och börjar visa lite tendenser till att gilla mig bäst för jag är ju hemma med honom mest.      

Uh, jag tycker inte amning är smidigt. Jag tycker å andra sidan att flaskmatning är ännu osmidigare (diska, värma, hur mycket kommer han att äta, dessutom behöver jag ju pumpa om jag ska flaskmata för det räckte med 20 ml ersättning för att det skulle bli ett dygns magknorr - ännu mer disk - osv)!

Till min sexåring serverar jag köttbullar och potatismos på en tallrik och han äter själv med kniv och gaffel, säger att det var gott och tvättar själv sig om händerna - DET är smidigt, det!   

OT