Helammar folk inte längre?

Jag har sett i en annan tråd att du tjatar om att din bebis följer "kurvan" så perfekt att man inte ser den för den ligger precis på strecket. Du har nog fått ett och annat om bakfoten. Det är INTE något att sträva efter att ligga precis på kurvan. Barn är olika stora, alla har sin egen kurva och det kan vara precis lika rätt att ligga på + 1SD (alltså strecket över medelkurvan) som att ligga på medel eller - 1SD. Har man stora föräldrar är man sannolikt programmerad att bli större och då ligger man antagligen strax över medel t ex. Det BVC-personalen tittar på är om det händer något med kurvan. Om barnet plötsligt "byter kanal" och går från medel till minus 1.5 SD kan det t ex vara ett tecken på att barnet får för lite mat, eller har drabbats av en sjukdom.

För övrigt är kurvorna gjorda på "blanduppfödning" och därför stämmer de inte för helammade barn. Jag har helammat mina barn (är inne på nr 3 nu) och mina barn har haft en klassisk "amningspuckel" på sin kurva. Helt normalt.

Sen är ju inte vikt- och längdutveckling det enda. Det är ju vetenskapligt bevisat gång på gång på gång att amning har hälsofördelar för barnet (och även för mamman). Att risken för t ex plötslig spädbarnsdöd och infektioner ökar om man inte ammar syns ju inte på kurvan (såvida man inte väger i anslutning till en allvarlig infektion förstås).

Som svar på TS fråga kom det ju siffror helt nyligen om att amningen fortsätter att minska. Jag tycker det är lite "otrendigt" att amma nu. Folk har fått för sig att pappan måste få mata med nappflaska för att kunna knyta an till sitt barn så då ska man av jämstäldhetsskäl delamma redan från början för att han ska få knyta an. Så dumt så det liknar ingenting. Mina barns far har knutit an jättebra till alla sina barn trots att jag helammat dem. Vi skulle aldrig vilja offra de hälsofördelar och den speciella kontakt amningen ger bara för att han ska få stoppa in en nappflaska i munnen på dem. Att börja tidigt med flaska brukar ju vara ett bra sätt att sabba amningen totalt.

Sen upplever jag att det inte längre anses lika okej att amma i olika offentliga miljöer. På kaféer t ex. Trots att man är väldigt diskret. Men sitta halvnaken med tajta kläder och djupa urringningar när man inte ammar, det är tydligen OK

Men viktigaste skälet till att amningen minskar tror jag är att kunskapen och stödet från vårdpersonalens sida har blivit sämre. Amningsproblem möts med "ja men gå du över till ersättning istället" eller "det är bara att amma på". Inte konstigt att amningen minskar.

Enklare för dig, men inte säkert lika bra för barnet faktiskt. Ammade barn reglerar sitt ätande själva, flaskade barn äter snabbt vad som finns i flaskan. Det finns data som tyder på att detta påverkar födointag, aptitreglering och vikt på längre sätt, att de mekanismer som ser till att vi inte blir feta kan störas av den praktiska flaskmatningen.

Förresten, mitt första barn lärde sig ganska tidigt att ta urpumpad bröstmjölk på flaska (utan att tuttförvirring uppstod) så honom kunde jag lämna med sambon utan att bekymra mig om maten på ett tidigt stadium. Jag började jobba en dag i veckan när han var fem månader. Tvåan vägra de ta flaska så där var det jag som gällde i matväg till 100%. Det finns ingen som helst skillnad i deras anknytning till pappan, båda är lika anknutna till båda sina föräldrar. Tror det är mycket viktigare hur man delar på föräldraledighet, hur man delar på sysslor i hemmet, hur mkt man umgås och tar ansvar för barnen.

Många här verkar ha varit hemma båda två under ganska många månader. Jag tror det är rätt ovanligt i samhället i stort. Alla jag känner med ett undantag har varit hemma en i taget. Och jag känner inte till en enda kvinna som kört igång med flaska och återgått till jobbet efter de tio pappadagarna. Alla kvinnor jag känner som flaskat har varit hemma i början av föräldaledigheten.

Jag säger bara bärsjal! Suveränt sätt för pappa att vara nära (och för mamma också såklart) och mina barn har somnat jättebra i sådan oavsett om det varit jag eller pappan som burit. Funkar säkert inte för alla, men jag tror man får ha lite fantasi och testa olika grejor för att hitta vad som funkar. Sen är det klart att barnet måste vara mätt för att kunna somna och då var jag nödvändig på det sättet för han som inte tog flaska. För oss kändes det dock inte viktigt att det var milimeterrättvisa och att vi kunde göra exakt samma saker med bebisen i början. Helamningsperioden är så kort. Barnen började på förskolan när de var 18 månader och de sista 6-8 månaderna var pappan hemma på heltid. Då blev barnen pappiga istället!

Jag trivs med att amma och eventuella nackdelar vägs med lätthet upp av att jag trivs så bra med det och att det är så smidigt. Sen finns det ju faktiskt hälsofördelar för både mamma och barn. Och så är det miljövänligt och man slipper stötta barnmatsindustrin som jag tycker gör en del dumma saker. Så för min familj, och för mig som haft turen att ganska snabbt och enkelt ha fått igång en fungerande amning känns det helt självklart att amma. Men jag är fullt medveten om att andra ser det på annat sätt och så är det ju, vi är olika.

Jag vet inte om jag missförstår dig men om jag förstår dig rätt menar du att helamningen skulle kunna göra (och har gjort bland en massa folk du känner) att barnet aldrig nånsin knyter an lika bra till pappan som till mamman? Låter ju helskumt. Anknytning är ju inte något som sker första veckorna i ett barns liv och sen är det klart. Anknytning pågår ju jättelänge.

Jag är nu föräldraledig och helammar vår två veckor gamla bebis. När pappan kommer hem efter jobbet tar han över bebisen (förutom när det ska ätas vilket sker nån gång i timmen max, kanske 5-10 minuter åt gången). Jag skulle vilja påstå att vi båda nu knyter an till barnet. Barnet är nöjt med att vara hos pappa, kan somna på hans bröst osv. Enda gången pappa inte duger är när det gäller mat. Men så fort han ätit färdigt är pappa en helt okej famn. Eftersom jag kommer att vara hemma den första tiden i sonens liv är det möjligt att han till en början kommer att ha en starkare anknytning till mig. Inget jag tänkte på med de andra barnen, men kanske var det så. Men sen ska ju pappan vara hemma i åtminstone ett halvår. Då om inte förr får ju pappan chans att verkligen vara med sonen.

Jag tror att "betydelsen" av att få flaskmata är ett vuxenbehov faktiskt. För barnet stör det inte anknytningen till pappan om man helammar (om pappan i övrigt är närvarande), men det är möjligt att vissa pappor kan känna sig otillräckliga om de inte kan förse sitt barn med mat. Det kan förstås också finnas mammor som känner sig oerhört låsta av att vara den enda som kan ge mat i kanske ett halvår. Men då är det ju också ett vuxenbehov.

När det gäller jämställdhet får någon gärna förklara på vilket sätt amning stör jämställdheten. I de allra flesta familjer är ju en förälder hemma i taget. Någon måste börja vara hemma och med helamning blir det mamman. Men sen är ju pappan hemma, i vårt fall något mindre än mamman men ändå minst sex månader. Är det ur jämställdhetssynpunkt sämre att mamman är hemma först? Blir det bättre jämställdhet om pappan är hemma först? För övrigt kan många helamma och jobba samtidigt om de nu skulle vilja det. I länder där man har kort föräldraledighet är det inte helt ovanligt att mammor pumpar under dagarna på jobbet, tar hem och sen får barnet den mjölken nästa dag. Det är förstås svårare att hålla uppe produktionen med så mycket pumpning och ganska lite amning, men det går om man nu vill det.

För oss är det så mycket annat än amningen som styrt hur föräldraledigheten ska tas ut. På våra jobb är det enda som funkar bra en längre ledighet - att båda jobbar halvtid t ex funkar dåligt. Så det enda amningen påverkat är vem som ska börja vara ledig. Både för mig och pappan känns det absurt att avstå amning bara för att han skulle kunna vara hemma nu och att jag skulle börjat jobba direkt efter pappadagarna (barnet är två veckor).

Jag tycker det låter som dina helammande bekanta gör sig lite låsta genom att inte fundera ut kreativa lösningar, samt som att det är viktigare med milimeterlikhet för dig än för mig. Jag är snittad så riktig träning är inte aktuellt första månaderna, barnvagnspromenad i backar funkar bra i början. Men sen går jag ner till gymmet på hörnet efter att ha ammat, och det brukar funka finfint. Jag träffar också kompisar. Har barnet med mig eller ses t ex på kaféet runt hörnet så kan pappan ringa om jag behövs för matning och då försvinner jag i tio minuter. Men det är klart, jag går inte på AW eller konserter just nu men i ärlighetens namn blir det inte så ofta annars heller. Nu under de första veckorna aktar jag mig för att ta med bebisen på museum på grund av infektionsrisk, men sen kommer det säkert att bli mycket av den varan (funkar som värsta öppna förskolan där vi bor). Minstingen i sjal eller bärsele på magen. Känns verkligen inte som nån stor grej att jag får avstå museum nu i några veckor.

Jag tror också du och jag har olika definitioner på ett "jämställt föräldraskap". För mig handlar det inte om huruvida vi kan göra exakt samma saker med barnen eller jobbmässigt den allra första tiden efter förlossningen. Det handlar för mig om att ta samma ansvar och att i ett längre perspektiv göra samma saker. Att sambon de här första veckorna har stuckit iväg med de större barnen medan jag varit hemma känns helt irrelevant i långa loppet.

Javisst är det så att man upplever saker olika. Men en sak som faktiskt irriterar mig är att du, som vad jag förstår aldrig helammat, sitter och talar om vad man inte kan göra när man helammar. Klippa håret t ex. Självklart går jag och klipper håret under helamningsperioden när det behövs! Om barnet tar flaska är ju friheten i det närmaste total (med undantag av jordenruntresor och för all del också weekend-tripper). Men även med mitt barn som inte tog flaska (han hade väl gått att lära om man jobbat hårdare på det men det kändes inte så viktigt då) var det klart att jag kunde lämna honom med pappan. Efter de allra första veckorna har mina barn inte ätit oftare än varannan timme och en klippning hinner jag absolut med på den tiden.

Bara nyfiken, under den första tiden, säg sex månader, hur ofta och hur länge lämnade du din bebis för att komma iväg och känna friheten, och gjorde saker du inte tror dig ha kunnat göra vid helamning av bebis som inte tar flaska (för bebis som tar flaska kan man ju lämna med urpumpad mjölk och pappa). Alltså var borta minst säg två timmar. Var det dagligen, nån gång i veckan, eller hur ofta. Hur länge var du borta? Vad var det du gjorde då?

Jag tror att det finns många orsaker faktiskt till att detta rör upp känslor. En viktig sådan tror jag är att amning och ersättning inte är helt likvärdigt. Oavsett vad som sägs i trådar som denna så finns det hälsomässiga nackdelar med ersättning jämfört med amning. Vissa saker är mer belagt än annat. Allra tyngst bevis finns det för att ersättning (i länder med tillgång till rent vatten) ökar risken för magsjuka. Man brukar prata om ca 60% skillnad i förekomst. Även för andra typer av infektioner finns liknande data. Sen finns det en massa annat såsom plötslig spädbarnsdöd, celiaki, fetma osv, olika starka bevis för olika saker.

Barn behöver mat och kan man inte amma, eller har en dåligt fungerande amning med smärta, mjölkstockning osv så är ju ersättning jättebra. Men när man väljer bort amning för att pappan känner sig utanför om han inte får mata med flaska från dag 1, då sätter man ju den vuxnes behov före barnets, och det är en sak som kan uppröra känslor.

Detta med prioritering mellan den vuxnes och barnets behov gäller såklart inte bara amningen. Den aspekten finns med i massor av val, t ex när man ska återgå i arbete, hur mkt man ska jobba, vad man ska göra på fritiden (balansen mellan saker som de vuxna respektive barnen vill göra). Det är inga lätta frågor med självklara svar, men precis som amningstrådar brukar sådana trådar innehålla livliga diskussioner på FL.

En annan sak som gör att det blir sådana upprörda känslor är att det framförs bilder av hurdan en flaskmatande respektive ammande familj/förälder ser ut. De egoistiska flaskmatarna som tänker mer på nöjen och sin egen frihet än på barnet eller den ammande familjen där pappan aldrig knyter an till barnet och ingen jämställdhet fiins. Folk känner inte igen sig i dessa bilder och då blir det heta diskussioner.

Förutom det faktum att ni delade på föräldraledigheten tycker jag inte att ditt liv verkar ha skiljt sig så mkt från mitt när jag helammat. Det var inget alternativ för oss att vara föräldralediga samtidigt eftersom det bara blir stress på jobbet såväl som hemma om man jobbar mindre än kanske 75%. Jag tränade också, sprang, fikade, gick på nåt kalas. Eftersom jag var föräldraledig fick ju det stora barnet mkt egen mammatid med mig. Lillebror sov i vagn eller sjal och jag och storebror fick gott om "egentid" på våra utflykter.

Jag känner mig verkligen inte duktig för att jag ammar. Jag känner mig lyckligt lottad som haft så lätt att få en fungerande amning. Några veckors inkörningsperiod, sen är det smidigt, enkelt, alltid mat med mig, vet att barnet får i sig precis vad det behöver inklusive sånt som bara finns i modersmjölk och inte i ersättning, lättare packning vid utflykter, samt automatisk närhet mellan mig och barnet. Finns inget duktigt i det.

Eftersom jag ammat alla mina barn och det är en ganska stor del av kontakten framför allt i början, så är det ju en viktig del av mödraskapet för mig. Jag har ju aldrig upplevt ett mödraskap utan amning när barnet är litet, men skulle förstås vara lika mycket mamma om jag inte kunnat amma. Alltså, det känns inte som nån identitet eller något som definierar mödraskapet i allmänhet, men för mig har det blivit en viktig del av mödraskapet på grund av att jag ammat helt enkelt.

I min vardag funderar jag inte så mycket kring amningen (om det är intressant/kul/viktigt), det finns bara med som ett smidigt sätt att ge mat och något väldigt mysigt jag är glad att få vara med om.

Sen kan jag fundera ibland kring varför man väljer bort det. Inte för att det skulle vara så intressant/kul/viktigt att amma utan snarare vad som gör det så hemskt att man hellre väljer ett annat alternativ. Alltså vad som gör amningen så hemsk (såvida man inte har fysiska problem av typen sår och ont för då förstår jag ju att amningen är hemsk) att man hellre vill ha en napp och nappflaska mellan sig och sitt barn, att man hellre ger processad komjölk som barnet egentligen inte är anpassat för att äta och som inte innehåller det där extra hälsofödelarna som modersmjölken innehåller. Speciellt som min erfarenhet är att jag och min sambo har ett lika jämställt föräldraskap som de som ger flaska, jag känner mig inte låst och min sambo har inte haft några som helst problem att knyta an till barnen.

Som sagt var har jag aldrig känt mig duktig för att jag ammar, och jag har aldrig heller märkt av att andra jag känner som ammar skulle känt sig duktiga på grund av amningen.

Sen kan jag tycka att om man anser att amning är snäppet bättre än ersättning och man gärna vill ge sitt barn det, men det har varit strul och man kanske till och med fått uppmaningar från BVC om att varför inte ta till ersättning istället, men man redde ut det efter en del kämpande och fick till slut den där fungerande amningen man eftersträvade, ja då är det väl inte fel om man känner sig lite duktig, eller i alla fall nöjd med sin prestation.