Hur känns det när man "går in i väggen"?

Jag är en kvinna, 30 år, lever ett lugnt och bekvämt liv med min familj, har haft en ok karriär, har inga sjukdomar, något överviktig, är sällan sjuk, är allmännt nöjd med mitt liv.

Men...

För ett par år sedan började jag må väldigt märkligt. Det kändes som om jag inte fick luft, jag kände mig iskall om munnen och fick en väldig oro i hela kroppen. Jag har andningstics sedan barnsben och de blev tusen gånger värre. Jag trodde ständigt att jag skulle svimma eller bara väntade på att hjärtat skulle stanna. Jag fick svårt att äta eftersom jag var så spänd/stressad att jag satte i halsen stup i kvarten. Jag mådde fruktansvärt dåligt rent ut sagt.

Jag antog att detta enbart var psykiskt eftersom jag kunde "glömma bort" hur jag mådde om något verkligen tog min uppmärksamhet och symptomen försvann då för stunden. Jag lärde mig också att somna ifrån det och när jag vaknade så mådde jag oftast som normalt igen. Jag kopplade ihop detta med en mycket pressad arbetssituation och att jag helt enkelt var allt för stressad.

Det blev semestertider alldeles lagom i tid och jag tog ut samtliga dagar jag hade att tillgå. Under semestern hade jag några "anfall" men mådde över lag mycket bättre. När jag kom tillbaka var det inte alls så illa som före semestern men jag hade fortfarande mindre "anfall" av dessa obehagskänslor från och till.

Nu har jag varit borta från mitt jobb ett år (ingen sjukskrivning eller så, bara tjänsledig av andra orsaker) och har inte haft de där riktigt allvarliga attackerna på länge. Däremot kan jag få känningar till liknande symptom emellanåt. Oftast är det att jag får för mig att jag inte får luft fast jag vet att jag andas normalt. Enbart den känslan stressar upp mig och om jag inte lyckas bryta känslan omgående så blir det värre och värre tills jag kommer till det stadiet att jag bara vill somna för att slippa känna det.

Jag har nu kommit tillbaka till jobbet och har börjat få tillbaka dessa känningar allt oftare igen. Arbetssituationen på jobbet just nu är långt ifrån vad den var då för ett par år sedan. Det är nästan tvärtom, för lite att göra, knappt inga krav alls på mig. Detta får mig att tro att jag kopplar samman jobbet med detta tillstånd som jag upplever som så jobbigt, även om arbetssituationen är lugn.

Jag sökte aldrig hjälp då för ett par år sedan, men nu har jag ringt vårdcentralen. Känslan är så otroligt jobbig och läskig att jag bara måste få hjälp att bli av med den. Och jag vill verkligen inte komma dit jag var för ett par år sedan igen.

Är det detta som är att vara utbränd eller att ha gått in i väggen? Eller vad är det? Hur kommer man ur det? Kommer jag få leva med det resten av livet eller kan jag bli av med det?

Någon som känner igen sig och som kan förklara och lugna mig...?