Min 14-åring vill aldrig umgås - ÄR det så???

Så är det inte för oss med våra tonåringar. De är självständiga och självgående och vi måste förstås dela deras tid med vänner och pojk- och flickvänner, men nog vill de både prata och umgås med oss. Senast idag undrade min femtonåring om vi inte kunde gå och fika och sedan gå på bio en kväll den här veckan.

Våra tonåringar har ett stort umgänge och många intressen men de är i alla fall sugna på mamma, pappa och familjetid. Då avhandlas allt som hänt under veckan, både i deras liv och i världen i övrigt.

Jag upplever deras tonårstid som jämförbar med tidigare barndom. Längre och längre steg tas ensamma, och sedan kommer en sorts tillfällig men återkommande återgång till familjen för att stämma av och hämta in våra åsikter och erfarenheter. Och de är noga med att vara engagerade i familjen. Det vill säga, de bryr sig om släktingar och våra träffar med desamma och de tar hand om varandra, kollar av att allt är okej med syskon och vill veta och vara delaktiga i syskonens liv.

Ingen av dem har varit upprorisk. De har inte behövt göra uppror, de successivt genom uppväxten fått ett ökat ansvar för den egna personen och tagit det.

Modesty Blaise

Äldre 25 Sep 20:43

#11

sextiotalist skrev 2011-09-25 20:26:46 följande:

Min tonåring har gjort uppror, inte för att han behövt det. Vi har haft samma grundidé som ni verkar ha. Men det har varit ett sätt att klippa navelsträngen till mig, han har varit väldigt tight med mig så att bryta sig loss från mig har varit en smärtsam process och tidvis väldigt upprorisk. Den har varit smärtsam för mig också, men jag har förstått vad som pågått.
Men jag märker att det värsta är över, mer och mer kommer han tillbaka med förtroende, men så kommer avståndstagandet igen.
Jag tar det inte personlig.
Bara det att vi båda kunde skratt igenkännande åt ´Ts, visar att han börjar få lite distans nu.

Och våra har låtit bli att göra uppror. De har klippt navelsträngen utan att bli avståndstagande. De har ett gott självförtroende och de kan och vet hur man klarar sig (och gör det också med den äran), men de umgås och pratar med oss ändå, för att de vill det. Så har det alltid varit. Att jag skrev om det här beror på att jag ville berätta att det inte alltid är på det vis som du, ts och andra har och har haft det. Det kan vara på det sätt jag berättat om också.

Modesty Blaise

Äldre 25 Sep 20:58

#13

sextiotalist skrev 2011-09-25 20:47:41 följande:

Absolut är det så. Men vi som svarade gjorde det för att visa att Ts inte var ensam i sin sits. För hur som helst så agerade hennes tonåring på samma sätt som min har gjort. Och det viktigaste var nog att framföra att det är en ganska normal sits för många tonårsföräldrar. En klapp på axeln och lite medkännande.

Ja, det brukar ju vara det viktigaste på den här sajten. Men jag tycker att det ibland gör det hela väl endimensionellt.

Förresten kan man vara medkännande även om den egna situationen skiljer sig radikalt från den beskrivna. Jag känner verkligen för föräldrar som går miste om flera år av sina barns liv i tron att tonåren så absolut måste vara så.

Modesty Blaise

Äldre 25 Sep 21:18

#15

sextiotalist skrev 2011-09-25 21:15:59 följande:

Jag skulle nog inte vilja säga att jag går miste om någoting, utan att det har förändrat sig. Nu har jag ett barn som alltid varit väldigt tydlig i sina trotsåldrar, även tonåren då. Jag har inga problem med att han under dessa tider inte är lika lätttillgänglig som annars. Resultatet som kommer ut på andra sidan har hittills varit bara positivt.

Okej. Då känner jag inte för dig då, men för de föräldrar som faktiskt beskriver det som om de går miste om flera år ur sina barns liv medan de väntar på att kontakten ska återuppstå. De finns ju också. Och det måste väl gå att tala om tonåren på fler sätt än ett enda?

Modesty Blaise

Äldre 25 Sep 21:37

#17

sextiotalist skrev 2011-09-25 21:29:52 följande:

Visst kan det vara så, men jag undrar i mitt stilla sinne om det ändå är enkelriktat, har en stark känsla av det rör sig (inte alltid) där föräldrarna lever genom barnen och har svårt att acceptera utvecklingen som barnen går igenom.
Man ser inte barnet som en egen individ utan som en förlängning av sig själv. Då kan man uppleva att man går miste om massor.

Jag har sett det som att den tiden som vi gjorde saker tillsammans på ett sätt är förbi, nu har min tonåring behövt att hitta sin egen väg utan mig i hasorna

Ja, sådana exempel finns förstås och de är ju bara att beklaga. Men det finns också de - både föräldrar och ungdomar - som liksom missförstår frigörelseprocessen och inte tycks inse att man kan ha användning och glädje av varandra på andra sätt än tidigare och som därigenom faktiskt missar en hel del som annars kunde varit till belåtenhet för båda parter.

Ni gör ju saker tillsammans? Jag har absolut för mig att jag har läst någonstans att ni både reser och går på bio och vad det var. Eller har jag förväxlat dig med en annan skribent?

Min 14-åring vill aldrig umgås - ÄR det så???

INNEHÅLL