Vår- /Sommarbebis 2012 efter IVF

Jag hittade precis hit!
Är i vecka 10+5 idag. Precis som de flesta av er är jag på gränsen till ohälsosamt rädd att något ska gå fel.
Vi alla härinne har tråkiga saker i bagaget när det gäller resan mot barn, och så har även jag.

Jag och min man har försökt få barn i 2.5 års tid utan någon spontangraviditet. I juni förra året så gjordes en utredning och det konstaterades att jag hade blockerade äggledare och att min man hade för få spermier och vi sattes i landstingets kö för IVF.

I januari någon gång känner jag att något inte står rätt till när vi så att säga försöker göra barn på egen hand. Det blöder och gör ont, så jag går till min vanliga gynekolog, han säger "det är nog ingen fara här har du medicin som ska stoppa mellanblödningar, men jag gör för säkerhetsskull ett cellprov"

2 veckor senare ser jag att jag har ett missat samtal och ett meddelande på telesvaret. Jag känner igen numret och känner en rännil av ångest i hela kroppen och sätter mig på soffan samtidigt som jag med väldigt darrande händer försöker ringa upp telesvaret.

Läkaren säger att jag så fort som möjligt måste ringa tillbaka till honom, har kliniken stängt så här är mitt hemnummer.

Jag kan nog lätt säga att det var det värsta jag varit med om i mitt liv. Man vet att det inte är något bra när en läkare ger en sitt hemnummer....

Jag ringer upp honom, han frågar mig vart jag är och om jag är ensam hemma (vilket jag är) han säger att jag så fort som möjligt ska komma in till kliniken följande morgon för fler prover.

När jag ska ringa min man så storgråter jag så mycket att jag inte ens får ut vad jag vill ha sagt, varpå han blir livrädd. Jag får alltså skriva på msn till honom då jag gråthulkar så mycket..

Det visar sig att det är "vanliga" cellförändringar som var av den allvarligare sorten som hade vuxit rätt aggressivt, och jag väntar på att få en operationstid. Tre dagar efter dimper det ner ett kuvert i brevlådan och jag tror såklart att det är tiden för operationen. Men vad konstigt!? Från Akademiska Sjukhuset i Uppsala, varför dit?

Det var ingen tid för OP, det var "Ni har nu kommit fram i IVF-kön..."

Jag fick en del komplikationer efter operationen som var väldigt jobbiga, drabbades av massiv blodförlust efter jag kommit hem och fick åka akut till sjukhuset och stanna ett tag där.

Som av ett under så hann jag precis nätt och jämt läka ihop inför vår första IVF.
Jag fick galet många ägg, och rekordmånga ägg till frysen (12 st) men den första ET misslyckades.

Nu som sagt är jag i v 10+5 med vår första FET

Det togs bort rätt mycket av livmodertappen så jag måste gå på regelbundna UL-kontroller så den inte börjar öppna sig i förtid.
Jag är också väldigt orolig över att cellförändringarna ska komma tillbaka, och jag är väldigt orolig, nej EXTREMT orolig över att jag har någon infektion därnere då det svider som tusen nålar.

Jag har varit på akuten för det, men de hittar ingen svampinfektion, eller urinvägsinfektion, ändå svider det och nästan börjar blöda för att det är så känslig hud när jag torkat mig efter att ha kissat.

Det blev långt detta..
Bifogar en bild på Pingu i vecka 10+2

 

Jag blödde varje dag i början av denna graviditet, och Pingu bor kvar än. Försök att kanske boka ett privat vul om inte din ivf-klinik vill hjälpa dig.
Det är väldigt svårt att se något så tidigt, så då finns det alternativet att få hcg mätt.
Man tar ett blodprov med två dagars mellanrum, och är det en normal graviditet så ska mängden hcg dubbleras på 48 timmar.
Det finns flera länkar till hcg-tabeller typ här: www.justmommies.com/articles/hcg-levels.shtml

Att ta ett sådant prov ska man kunna göra hos sin vanliga husläkare, eller hos en vanlig gynekologmottagning som skickar en remiss för bodprovstagning.

Jag önskar dig all lycka och håller tummarna!
Kram på dig
 

Fipochi:  Så härligt!! Vad glad jag blir för er!!!

Håll tummarna för mig imorgon då jag ska göra ett kub!
Jag är väldigt nervös och hoppas kunna sova inatt. Det är dessutom lagt på kvällen kl 18:30 så det blir till att jobba en hel dag och gå runt och oroa sig. Usch för denna oro... 

KUB-et gick jättebra! 
Vi hade en risk på 1 / 8700 så det var jättefina siffror. Nu kan jag äntligen andas ut och börja njuta.
Det konstiga är att jag börjat må riktigt illa nu de senaste dagarna. Jag höll på att kräkas flera gånger i helgen och det har bara fortsatt.
Det är ju nu man ska börja må bättre, men det gör ingenting!
Jag är så lycklig att lilla Pingu mår bra :D 

BERÄKNAD FÖRLOSSNING

MAJ
Najje - 1/5
Belfen 4/5
moii - 15/5 - icsi 
7feb - 17/5
kornett- 24/5

JUNI
Mammaobabba - 3/6
Moa Li 11/6
Julia82 - 17/6

JULI
igelkott - 3/7

Cat Rock: 

Jag vill säga att jag också blödde varje dag fram till v.10 typ.
Jag har en jättesöt Pingu i magen och imorgon går jag in i v.15 och bebin mår så bra så. Vi har gjort KUB och en del UL då det blödit en del.

Jag håller tummarna för dig! 

7feb:

Jag håller tummarna för dig!
Berätta hur det gick! Jag både tror och hoppas på att det kommer gå bra.
Tusen kramar! 

Men om man gjorde ett FET i normal cykel? Fast då kanske det inte räknas som IVF?
Jag gjorde det helt ostimulerat, så då borde det ha stämt med vårt KUB?

Någon som vet? 

Vi kom precis hem från RUL.
Allt såg jättebra ut och vi fick även veta att det låg en liten pojke i magen.
Vi är så helt fantastiskt lyckliga nu!!!
 

Jag förstår och håller med i det mesta om vad ni skriver om föräldragrupper och okänsliga mammor som haft det lätt att bli gravida.

Jag har exempel på människor i min direkta närhet som jag undrar om de är riktigt kloka eller inte.

Ett exempel: Precis efter ett misslyckat FET satt jag på facebook och surfade runt och jag var allmänt låg. Min svägerska (som då var höggravid) poppade då upp på chatten och undrade hur det gått och jag svarade att jag var väldigt ledsen. Hon svarar "åh nej vad tråkigt.." sedan följt av "du, jag ska på bröllop i helgen och jag undrar vad du tycker om den här gravidklänningen" och så skickar hon mig en länk till en gravidshop med ja, en gravidklänning..

Och om mamma IVF-grupper....
Jag vet inte om jag skulle föredra det heller, vi bor i Stockholm och går på Mamamia där en stor andel av alla blivande föräldrar är väldigt "gamla". Det är inte alls ovanligt att det är 40+ mammor i vänterummet.

Givetvis vet jag inte hur stor andel av dem som gjort IVF, men vad jag vet är att väldigt många av dessa mammor har medvetet väntat med att "skaffa" barn och ju längre man väntar desto svårare blir det ju.

Jag satt verkligen och blev på riktigt dåligt humör när den där serien med Reneé Nyberg gick.
Tror den hette Drömmen om ett barn.

Då var det ett Djursholmspar som öppet sade att ingen hade haft lust att skaffa barn (åh vad jag hatar det uttrycket) och när de sedan 40+ fick lusten till det, ja då svek fertiliteten och de fick genomgå IVF.

De lyckades och sedan när Reneé kom hem till dem för att träffa den nyfödde bebisen så klagade mamman bara mest över att hon inte fick vara sig själv längre, och att bebisen störde henne sömn så mycket.

Jag minns tydligt en sak hon sade, något i stil med "det är fantastiskt att se in i ens egna ögon men de där ögonen känns väldigt krävande klockan fem på morgonen"

Och hade en sådan kommentar fällts från en IVF-mamma i min grupp. Ja... Då får vi hoppas att jag var på bra humör den dagen.

De som inte har genomgått IVF vet ju inte vad vi har fått gå igenom. Och alla de flesta jag följt härinne vet jag har kämpat med att få barn i flera flera år.

Kan man inte få en sådan mammagrupp? 

Jag kan svara här; jag bor i Stockholm som sagt. Men Pingu är tillverkad av oss på Akademiska i Uppsala 
 

Angående nojor. Jag nojar för precis allt.
Jag oroar mig för att han sparkar väldigt konstigt ibland, som att han rycker och skakar inne i magen.

Och nej, det är inte hicka för det känner jag när han har, utan detta är riktiga spasmer.
Jag har pratat med BM om det och hon säger att allt är okej så länge jag känner rörelser, men jag nojar ändå.

Jag nojar över att något dåligt ska hända under förlossningen. Kan bero på att jag läste en förlossningshistoria här på FL där bebisen dog under förlossningen pga något med navelsträngen.

Jag har iofs ett TUL nu på måndag så jag ska se till att fråga om de kan titta på just det.

Jag nojar över att min livmodertapp ska brista med massiv blödning som följd (skrev om mina erfarenheter tidigare i denna tråd om komplikationer efter en operation av cancer i livmodertappen)

Jag har varit på ett aurorasamtal där jag ska föda och de har varit mycket snälla och förstående och lovat mig att jag inte ska bli hemskickad då jag kommer in, och att jag ska få epidural på en gång

Det är för att min livmodertapp är så pass ärrad att de räknar att förlossningen kommer ta lite längre tid och göra ondare då livmodertappens ärr måste "slitas" upp.

Det gör mig lite lugnare, men jag är så rädd att jag inte ska få träffa pojken i min mage. Det känns så himla overkligt.

Jag nojar över att jag gjort för många UL så han skadats på något sätt.

Oj vilket uppmuntrande inlägg detta blev  =(

Jag går in i v.33 imorgon 

Jag gick in i vecka 38 igår, och varför känns det som att tiden går baklänges nu?
Jag ser ju att i almanackan är det ju jättenära, men det känns som att det är 100 år kvar?

Åh lilla bebis, du är ju klar nu, kom ut nu =) 

Grattis Turitella och Najje!
Berätta allt om hur det gick, jag är så nyfiken!

Själv tror jag att det kan vara jag som står på tur då jag har en igångsättning på fredag pga "humanitära skäl"

Livmodern är så pass stor att den trycker på en nerv uppe och inne i ryggen. All annan graviditetsrelaterad smärta är inget mot detta.

Så, vid 07:30 på fredag ska jag ringa in och få veta när vi får komma under dagen.
Helt galet spännnande!!!

 

BOO!
Det var fullt på förlossningen i fredags, så ingen igångsättning för mig...
De har bokat en ny tid nu på onsdag (1 dag innan bf) men det kan vara samma scenario då, att det är för fullt och de prioriterar igångsättningar som vattenavgång utan värkar och liknande.

Min diagnos var ju "human igångsättning", och jag kan säga att det känns rätt inhumant nu att ha så här ont =(

Lille lille bebis, KOM UT NU!!!  =) 

Tack för berättelsen! 
Jag sitter och ryser och får tårar i ögonen!!
Han är så underbart fin!!!

Världens största grattis till er!!!!!! 

Hm bilden kom i ett separat inlägg?

Torsdagen den 3 maj kl 18:34 föddes Winston.
Han vägde 4190 gram och var 52 cm.

Det blev ju en igångsättning, som dock inte fungerade då min livmodertapp var helt omogen. Däremot fick jag vidriga pinvärkar från helvetet. De gjorde dessvärre ingen skillnad alls och livet kändes rätt hopplöst då det gjorde så ont.

Vi fick stanna kvar på förlossningen och sova kvar över natten för att ta ett nytt ställningstagande dagen efter.
Jag fick ny gel instoppad vid 10 på morgonen men inget hände. Som tur var slapp jag pinvärkarna.
Men man vill ju att något händer iaf =(

Försökte sova en stund till efter lunch och fika, och så plötsligt känner jag det!!!

Jag kände hur han därinne rumlade till ordentligt och så lät det ett högt PLOPP i rummet och det blev alldeles vått!

Klockan var nu 16:05 och jag var så obeskrivligt glad, jag började gråta av glädje! 

Nu NU NU skulle vi få träffa vår efterlängtade son!!

En undersökning gjordes och jag var fortfarande helt omogen och inget öppen alls..

Vi fick gå in i ett förlossningsrum direkt och under korridoren dit så hinner värkarna slå till med full kraft.

På 10 minuter så är det ett fullt etablerat värkarbete och jag gnäller direkt efter epidural. Känns lite knäppt men det gjorde så ont och jag fick tyvärr vänta en stund på den då narkosläkaren var upptagen i rummet bredvid

Jag minns att jag bad dem gå in och hämta honom till och med ; )

Vid 17:30 är epiduralen lagd och en ny undersökning görs då jag börjar kräkas okontrollerat och jag är fullt öppen!

Från 0-10 cm på mindre än en 1.5 timme!?

Jag känner här att jag måste få pusta ut lite så jag försöker undvika att krysta med flit och bara få andas ut lite. Det var så intensivt innan att jag bad om att bara få ligga en stund och vila lite.

Vid 18:10 så börjar jag krysta och sedan 18:34 kommer lille Winston och livet förändrades för alltid.

Han är världens finaste och det måste finnas en gud eller högre makt som sänt denne lille prins till oss 

7feb: Han är så fin!! Ett stort stort grattis Ett jättefint namn har han fått också!!

Bouillotta: Ja, bara pojkar hittills, gjorde ni ICSI eller "vanlig" ivf?
Vi gjorde ICSI och då tror jag att det blir vanligare med pojkar eftersom embryologerna handplockad spermierna och tar de som ser piggast ut, och det brukar vara pojkspermier, men att flickspermierna är mer uthålliga 

7 feb: Han är underbart söt!!!

Julia82: Vad fint ni har det! En riktig barnkammare!