Hur hjälper man blyg 6-åring att skaffa vänner...?

Jag har en son i samma sits, han har svårt att ta kontakt med sina klasskompisar i f-klassen. Han kände ingen sedan innan, men jag upplever (som du) att de andra barnen hittat kompisar nu, men inte min son. Han leker mest själv verkar det som , och han är inte nöjd med det.

På dagis lekte han väldigt mycket med sitt kompisgäng, och var väldigt omtyckt och populär, han lekte i princip aldrig själv. Och precis som din dotter har min son lätt för att leka med okända barn på lekplaster/i lekland och är annars inte blyg. Dock verkar skolan ha en annan inverkan.

Jag upplever också att min son inte är lika glad längre, och han längtar till helgen och tills han ska bli hämtad. På dagis var det tvärtom, han ville inte hem och längtade tills nästa dagisdag.

Jag hoppas det är en fas våra barn går igenom, kanske tar de lite extra lång tid på sig att vänja sig vid nya miljöer - det tog nämligen 2-3 månader innan min son började leka och gilla dagis då han som 3-åring bytte förskola. Efter den fasen började han som sagt älska dagis och längta efter att få vara med sina kompisar där.

Vi får stötta våra barn och varandra och försöka vara positiva!

Kramar

Åh, det låter som en beskrivning av oss! På dagis ropade alla glatt hej "NN" och sprang fram till honom. Här säger ingen (utom lärarna) hans namn. De gånger min son glatt säger "Hej NN!" till någon i klassen får han inget svar eller ett buttert "hej". Och när han frågar om de ska leka svarar de ofta inte, och då ger min son lätt upp. Håller med om att det är helt annan kultur på skolan. Sonens förskola ligger 8 km från oss, men där var det helt annan kultur ändå, och helt andra lekar.

Det var hjärtskärande idag när min son trodde att en i klassen ropade på honom (det var en annan det ropades på). Min son sprang glatt dit, men kom sedan lunkandes tillbaka till mig och sa " jag trodde de ropade på mig, det lät så, men de sa att det inte var mig de ropade på".

De andra barnen verkar inte bry sig så mycket, utan leker på ändå. Men min empatiska och fundersamma son vill ha nära vänner som gillar honom. Idag efter skolan ska vi till hans gamla kompis, kommer vara en fröjd att se dem kramas och ropa varandras namn :)

Nej, det är svårt att uppmana till dem, men man kan ju undrea hur det var på deras försskolor, var inte barnen entusiastiska mot varandra där?!

Jag har som sagt pratat med fröknarna, och de upplever inte att han är utfryst, eller att han bara leker själv. De menar att han leker själv ibland och med andra ibland. Så det är så svårt att tolka, de säger en sak och min son en annan.

Jag vill också bjuda hem klasskompisar, men min son vill bara leka med sina gamla kompisar.. känns krystat att tvinga honom..

Hur går det för din dotter nu Supersemlan? Det känns som det går bättre för min son, men ändå inte helt problemfritt ännu. Han tyr sig till en kille i klassen, och denna killen verkar vilja vara med min son (även om han har flera andra kompisar som han känt sedan dagis). Det är så tråkigt dock att många barn redan som 6-åringar har så tuff attityd, idag på morgonen när min son försökte ge sig in i en lek mellan två killar i klassen vände den ene sig bara om och sa surt "sluta följa efter oss!" "Får jag inte vara med?" frågade min son då. "Nä!", svarade de och sprang iväg. Men sen hittade han killen som han tyr sig till och de började snacka.

Men, känns dock lite bättre än innan. Märker att hans allmäntillstånd förbättrats också, han är lite mer sig själv här hemma.

Åh, så härligt! Min son har börjat leka mycket med en tjej, och sagt att "innan kändes rasterna så långa för jag var ensam, men nu känns de inte så långa." Härligt!