Prematurer och felbehandling...
Satt på lunchrummet idag och läste göteborgsposten, analys av vad som hände i juni 2008 med den lilla flickan på karolinska. Började gråta... men fick ta mig samman och bita ihop.
Nu är det tre år sedan våra prematurer föddes, alla mår bra och vi är så grymt tacksamma att det gått så himla bra för oss. Livet har gått vidare och jag trodde mig ha kommit över den traumatiska biten som det innebar att ha prematura svårt sjuka barn.
Vi har många läkare att tacka för att våra små prinsessor lever, säkert samma för flera av er här. Helt otroligt hur de flesta gjorde ALLT för att det skulle bli så få komplikationer som möjligt! Stor eloge till dem!
Men när jag läste tidningen idag kom även andra minnen fram. Minnen av felbehandlingar som gjorde redan allvarliga komplikationer, blev ännu allvarligare. Slarv av en del personal som blev livshotande, rätades upp av annan kunnig personal. Slarv och okunskap som ibland úpptäcktes av oss föräldrar.
Vet inte hur många gånger man kom in på salen och någon "ambitiös" personal provat nåt som lett till försämringar....
Hade min ena dotter kanske kunnat tala om hon inte haft syrebrist i flera timmar pga lungkollaps för att en "ambitiös" ssk försökt sig på att "träna bort" cpapen, trots läkare sagt att så ej fick ske på tre dygn? Eller att "det är bara det prematura beteendet" när jag sa att jag var säker på att min dotter hade hjärtsvikt... hon hade det, men det upptäckte de på ett rutinultraljud dagen efter, symptom på hjärtmuskelinflammation som blev akuttransport till annat sjukhus och intensivvård i nära en månad. Hade kanske hänt ändå, men hade jag bara stått på mig, hade det blivit mindre allvarligt om de upptäckt det ett dygn innan?
Min man stod och kollade medicinpumparna i väntan på något och av en slump såg det ut att visa helt andra siffror än vårat ena andra barn... antibiotika i för hög dos och toksnabb injektion (vet ej vad det heter), då har han ändå noll kunskap medicinskt. kommentaren från personalen var "ojdå! härgick det visst lite för snabbt..." och så fixade de till det rätt.
Många, många fler sådana händelser heeela tiden. Själv gick man som i ett töcken och var i ett klart underläge, ville ju inte kritisera för man var ju så oootroligt tacksam för allt de gjorde för att rädda våra små barn. Självklart var de flesta verkligen änglar, både doktorer och sköterskor.
Men funderar på hur mycket fel som egentligen begås, utan att någon gör en tillstymmelse till anmälan? Kanske ska man inte anmäla allt heller? Men borde de åtminstone inte skriva en avvikelserapport för att kunna förbättra sitt arbetssätt och försöka förhindra att samma misstag händer igen?
Vet bara att ibland kändes det som att våra prematurer inte behandlades som patienter, utan mer som små objekt som det är fritt fram för personalen att exprimentera sina goda och mindre goda ideer på? Som man ju trodde var för barnets bästa...
Tack för att ni lyssnade, grubblar mycket nu och tar gärna emot lite tankar från er om det här