Jag ångrar mina barn
Ja, jag ångrar faktiskt mina barn. Jag orkar inte en enda sekund till! Min stora är 2år och 3 månader, min lilla är snart ett halvår.
Stora har varit enormt krävande från dag 1. Har aldrig sovit själv, kan fortfarande inte ens sova middag om vi inte ligger bredvid... Alltså, vaknar ca fem minuter efter att vi går ur sängen. Har varit vansinnigt trotsig över ett halvår nu, det började strax innan syskonet kom och naturligtvis blev det värre då (vilket ju är helt i sin ordning.)
Tvååringen är så elak mot bebisen HELA TIDEN. Slåss, sparkas, kastar grejer, tar leksaker, nyps osvosv... Jag är såklart med så fort lillan är på golvet eller så men det är så otroligt påfrestande.
Lillan är egentligen ingen krävande bebis alls, men är förstås enormt närhetskrävande så hon bor i selen. Tack gode gud för selen!! Men jag är SÅ TRÖTT, visst är den ergonomisk men det är likförbaskat tungt när man bär minst 10 timmar per dag....
Och jag då? Jo, tinnitus, ätstörningar, förmodligen borderline. Jag orkar inte mer. Jag skriker, gapar, svär och tar för hårt i tvååringen. Jag har testat allt... Jag har ignoretat (dock inte sparkar, slag osv), avlett, blivit vansinnig, ställt in på rummet och förklarat att MAN FÅR INTE SLÅSS! Jag tar undan leksaker om ha kastar och bankar, slår han lillan går jag iväg med henne... Men inget hjälper.
Ja, vi har avlastning. Ja, storebror får enormt mycket uppmärksamhet och egentid med båda oss föräldrar. Ja, vi är ute och leker och försöker åka till öppna förskolan åtminstone en dag i veckan. Dock är ju alla "stora" barn på förskolan även om de har småsyskon, så det finns inte många att leka med.
Tanken är att börja på förskolan i januari.
Men vad gör man?! JAG BLIR KOMPLETT GALEN!! Det GÅR inte att sysselsätta, avleda osvosv för han är bara nöjd i nån minut. Sedan ska det kastas grejer eller på annat vis förstöra... Är det verkligen normalt för en tvååring att hålla på så här HELA tiden? 
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-09-16 06:49
Jag älskar mina barn till månen och tillbaka! Jag skulle göra precis vad som helst för dom, och självklart ångrar jag dom INTE!
Jag har fått en tid hos en psykolog via BVC. Ang dagisplats tar jag det därifrån, efter vad psykologen säger.
Ska försöka ta mig i kragen och gå till läkare för medicinering.
Försöker prata med min man men jag når inte fram överhuvudtaget.... Han blir bara arg och provocerad när jag säger att jag är trött.