Jag ångrar mina barn

Detta är varför jag väntade med ett syskon till min son. Det kommer att vara 3 år och 9 månader mellan mina barn. Jag har redan haft den värsta trotsen med 3-åringen och han är harmonisk och med på noterna om allt som händer här hemma.

En 2-åring... ja hjälp... du har en viktig roll i hans liv nu där du måste försöka rycka tag i dig själv och göra vad som är rätt för honom, annars kommer du får tusen gånger värre tillbaka sen. Och ja, det är normalt för en 2-åring att hålla på så hela tiden. Därför är det viktigt att vara närvarande som förälder och ha tid till sitt barn.

Finns pappan med i bilden? Får du någon avlastning? Egentid? Sova? Det är ju så många faktorer som spelar in för att man ska må bra och orka med sina barn.

Bra att du ska prata med en psykolog! Man får inte känna att man är värdelös för att man behöver hjälp av kurator, snarare tror jag att alla skulle behöva gå och prata med en lite då och då. Jag gör det själv. Förhoppningsvis kommer du att lära känna dig själv lite bättre, hitta verktyg i vardagen som hjälper när det är som mest hopplöst och finna lite mer balans i ditt liv.

Och jag måste säga att det är bättre att TS vågar skriva om sina känslor som hon gjorde när hon startade tråden, än att man håller sådana känslor inom sig. Ibland är det bra att våga vara "ärlig". Alltså, självklart ångrar man inte sina barn, men just då kan det kanske kännas så. Precis som en själv kände att man hade lust att slänga in sin unge i väggen under de första månaderna som kantrades av kolik, oro, sömnlöshet, hopplöshet m.m. Men man skulle ju aldrig ta till orda och göra det.