Jag ångrar mina barn

Orkar inte läsa igenom hela tråden men känner igen mig i ditt mående. Har själv haft psykiska problem under hela uppväxten och när jag skaffade barn kom de som ett brev på posten.

Jag märker tydligt på min son att han är en riktig odåga när jag är trött och urlakad. Man strålar väl av sådan energi eller nåt.

Det gäller att ta ett andetag och ifrågasätta det man gör hela tiden. Håller med om att det absolut inte är ok att slåss men kanske behöver pojken ännu mer positiv förstärkning? Och just i relationen till sin syster?

Mellan mig och min syster är det 8 år och jag minns när hon föddes. Den enda känslan jag hade var att hon konkurrerade om min plats. Felet min mamma gjorde var att hon inte involverade mig tillräckligt mycket. Jag hamnade lite i skymundan pga att mamma mådde dåligt och förmodligen gav all energi till min syster då. Som 8-åring är man ju rätt självgående trots allt.

Jag har fått höra av flera att när man får barnen så tätt är det som ha två bebisar. Så kanske behöver storkillen få känna att han också är liten ibland? De små hänger ju mest på.

Lägg krut på storebror och ta hjälp av BVC eller läkare för hjälp med att komma till psykolog.

Hejja dig! Det kommer att bli bättre!