Jag ångrar mina barn

OBS! Jag har bara läst ts och några inlägg på sidan innan mitt inlägg:

Jag är "nybliven" mamma till tvillingar (9 mån) som var mycket prematura och i början kunde de inte ens amma. Allt extra jobb med dem i början (att både sondmata, pumpa och amma) samt den hormonella omställningen i kroppen tog knäcken på mig och jag fick diagnosen ppd. Jag reagerade illa när de grät/skrek båda två samtidigt och kunde nästan inte styra mina impulser att vilja slå/göra illa mina barn för att de skulle sluta. Jag var så ledsen för att jag var en dålig mamma mellan utbrotten att jag inte ens själv orkade ta kontakten med bvc för att få hjälp! Så min man fick hjälpa mig med detta. 
Jag gick till min doktor, fick omedelbart hjälp med antidepressiva tabletter och samtalsterapi (KBT)!
Och nu mår jag mycket bättre även om det är en lång bit kvar. Jag blir fortfarande sådär arg när jag är extra uttröttad, men nu har jag fått verktyg för att handskas med mina aggressioner!

Soc. blir INTE inkopplat för att du får hjälp, däremot vill de ofta att du pratar med BUPs kurator för att få reda på hur det ser ut. Men allt stannar er emellan. På BVC får man då rådet att kontakta sin husläkare om man har någon, man kan säkerligen få hjälp med det om man inte vet vart man ska vända sig.
Sociala myndigheter blir inte inkopplade om du gör det du ska och söker hjälp, men om du försöker sticka huvudet i sanden så kommer problemen bara att eskalera och då är sannolikheten högre att de hör av sig. Sociala myndigheter vill i regel gott och gör vad de kan för att hjälpa och inte stjälpa en familj som gör allt de orkar! Visst finns det stolpskott även inom det sociala, men varför skulle just du drabbas av en sådan handläggare, OM det skulle gå så långt.
Men prata åtminstone med BVC!

Kram
från en som vet hur det känns att bli oproportionerligt arg på sitt barn!