Jag ångrar mina barn
har varit i samma sits och det ÄR skittufft när syskonet kommer, oavsett hur äldre syskonet varit innan (speciellt om det äldre syskonet fortfarande är så litet). det stora lilla barnet är ju bara 2 och fortfarande i stort behov av din guidning i vardagen och det dåliga samvetet hänger över en som ett stort grått moln eftersom tålamodet sällan räcker lika långt som viljan.
då kan det vara bra att tänka att nu ÄR DET SÅHÄR. släpp övriga måsten i hemmet, låt det vara ett kaos om det är det som krävs men kör inte slut på dig själv genom att försöka vara perfekt, var mänsklig istället.
det är bättre både för barnen och dig själv. tala högt om varför du är ledsen, arg eller frustrerad, håll det inte inne och explodera i fel situation.
plock, disk och tvätt kan ni vuxna avverka kvällstid när barnen sover om det är möjligt.
försök finnas i nuet, i kaoset, och tänk bort övriga måsten tills ni hittat eran egen takt.
jag fann lite tröst i att läsa olika barnpsykologiböcker som talade om hur det stora barnet som fått ett litet syskon blir trotsigt och utåtagerande. det är så, bara att rida ut stormen. det är bra att punktmarkera, låt barnet veta när det gör fel men försök förklara tydligt och utan att bli ursinnigt.
vet att det känns svårt att se ljuset i tunneln nu men jag kan nästan garantera att om ett halvår så har ni landat i den nya familjekonstellationen och allt känns väldigt annorlunda.
ta ett djupt andetag, räkna till 10 och glöm alla måsten!
ps. har i efterhand förstått att ajg nog förmodligen även var amningsdeppig... slutade amma minstingen vid 6 månader och då lättade molnet nästan direkt. kanske nåt att fundera på... hormonerna gör ju väldigt mycket.