Jag ångrar mina barn

Så jobbigt. Jag tycker att du ska prata med BVC, kanske kuratorkontakt kan vara på plats?

Min son var väldigt krävande fram tills han var fyra år ungefär, han ammade faktiskt i 3.5 år och sov aldrig själv före dess (bara på dagis förmodar jag). Jag har själv borderline och tinnitus, vilket gör mig extra känslig för såväl stress som gnöl. Min räddning var att jag såg till att barnen sov samtidigt på dagtid och då sov jag tillsammans med dem i sängen. Sonen fick sova i min famn på kvällen när vi tittade på filmer eller lyssnade på ljudböcker. Jag körde också med en slags metod där jag "körde slut" på det stora barnet mellan varven genom att t ex gå ut och leka i en timme, sedan kunde han vara lugn en stund inomhus och därefter kanske han fick bada ett tag och efter det var han lite trött och kunde leka själv, titta på film osv. men det krävdes att jag maxade uppmärksamheten för honom för att det skulle funka, vilket jag vet kan vara svårt med en bebis, å andra sidan är bebisen"snäll" går det ju ganska bra ändå tycker jag!

Även om det säkert är en klen tröst vill jag bara säga att det blir bättre. Min son är idag sju år och en helt normal, lugn och glad kille. Han klarar väldigt mycket själv, cyklar runt till kompisar och sysselsätter sig med olika saker. Det hela går i faser och om fem år kan ju min son vara en riktig illbattning igen, men det bekymret får vi ta hand om då. Som sagt, det går i faser och faser går över!