Jag ångrar mina barn

HallåTs! Du verkar ha drabbats av en förlossningsdepression som i obehandlat tillstånd  kan göra att det är svårt att glädjas över sitt barn. Man behöver behandling för detta och du måste ta tag i detta själv. Ingen annan kommer göra det åt dig. Ring till ett psykteam i din stad och berätta hur du känner. Du kan antagligen behöva läggas in en vecka eller två i början av medicineríngen då du kan må sämre de första två veckorna. Baby blues kallas det. Det är INTE naturligt att känna att man ångrar sina barn under en längre tid. Visst kan man längta efter lite egentid ibland, men det är defintivt dags för dig att ta tag i känslan du bär med dig nu! Barnen vill ha en mamma som gillar att leva och som vill finnas till för sina barn, även i deras jobbiga åldrar. Jag tror du kommer känna livet och kärleken återvända om du får rätt behandling och får komma till en familjeenhet som hjälper dig att lära känna dina barn igen. Du kan ha missat att se vilka dom egentligen är genom att du varit i denna depressionsdimma ett tag nu.

Många kvinnor känner av bluesen ett par dagar (ungefär en vecka), sedan blir det gradvis lättare igen och man kan börja leva sitt nya liv som förälder. Men för en del kvinnor så är bluesen mer envis. Den håller dom i ett fast grepp och det kan vara mycket tungt och kännas mycket ensamt att vara mamma då.
Man kan känna sig värdelös för att man inte kanske har tillräckligt med mjölk (ännu), eller för att amningen inte känns bra, för att man inte vet hur man ska trösta barnet när det gråter, för att man känner sig tafatt, för att man är tacksam över att ha fått ett barn och ledsen för att livet inte blir detsamma igen.
För många blir bluesen ett tillstånd som faktiskt hindrar dom från att ta barnet till sig. Det är jobbigt och väcker ofta starka skuldkänslor hos mamman som mår dåligt över att inte förstå varför hon mår dåligt samtidigt

Detta är hämtat om Baby blues...

Vid obehandlad baby blues eller om det inte går över så kan det bli följande; 

Då kan det röra sig om utvecklad postnatal depression med så intensiva känslor av nedstämdhet, oro, frustration och förtvivlan att den nyblivna mamman har svårt att klara av det dagliga livet.
Deprimerade mammor kan ofta ignorera barnets behov eller tappa kontrollen och använda fysisk bestraffning, något som både är oacceptabelt och ohållbart.

Jag skrev om förlossningsdepression för att jag varit med om detta själv. Och det är riktigt jobbigt att befinna sig i det, jag hade varit tacksam om någon hade sagt det till mig tidigare, att det inte behöver vara normalt att ständigt gå runt och känna sig som en inställd bomb. Visst är det skitjobbigt med täta barn, men hade jag vetat vad jag egentligen hade drabbats av så hade jag kunnat glädja mig åt barnen och tyckt det varit spännande att se dom växa och lära sig, istället räknade jag timmarna tills det var dags för middagsluren för barnen, eller till läggningen. jag tyckte att deras nerskräpande var totallt meningslöst och kände att jag var helt totalt sprängfylld av adrenalin varje dag, jag längtade hela tiden efter att dom skulle bli äldre och klokare. Men efter behandling mot den typen av förlossningsdepression, så försvann " dimman" och jag kunde glädja mig åt tillvaron igen. Detta var alltså över 6 månader efter förlossningen. Jag gjorde aldrig mina barn illa, men jag var nära till utbrott ett antal gånger. Jag anklagar inte Ts för att göra fel, utan ber henne ta tag i det nu. iallafall pratamed en läkare och få en bedömning. Om hon nu bara är trött och behöver avlastning så kommer det att visa sig, men det är ju inte fel att gå till läkaren och försöka få lite feedback om det är derpression eller inte.