Jag ångrar mina barn

 Allas liv är unikt och ingen annan kan helt förstå hur du har det, men jag känner igen  så mycket av det du skriver!
Jag hade inga problem innan vår andra föddes, men fick en förlossningsdepression och en storebror som blev precis som du beskriver ert stora barn. Man känner sig så maktlös, usel, ledsen, arg, dålig mamma... ja, allt negativt man kan komma på. Samtidigt som jag satt och grinade mest hela dagarna. Ringde till mannen på jobbet ibland och bara grät och bad honom komma hem. Fy, det var ingen rolig tid! Jag sökte hjälp på BVC, fick komma till kurator men tyckte tyvärr att hon fokuserade på storebrors beteende mer än på hur jag mådde, det var ju jag som mådde piss. Storebrors reaktion var ju normal, det var jag som behövde hjälp. Men men, med tiden la sig allt det jobbiga men det är faktiskt först nu, tre år senare, som jag känner mej helt återställd och det har krävts enormt mycket jobb av mej själv. Jag minns inte min yngstas bebistid med glädje och det är jag jätteledsen över, men jag försöker att inte skuldbelägga mej själv utan försöker ta igen den tiden nu.
Vet inte vad jag vill säga, försök härda ut och hitta de små stunder av lugn och återhämtning som du kan, försök få hjälp och stöd och du ska se att det känns lättare ju längre tiden går även om det det känns avlägset just nu!
Styrkekramar till dej!