Förälskad i en vän - Hur står man ut?

Jaha, nu var jag då separerad från min man sen några månader tillbaka. Har bott hemma hos vänner den senaste tiden och flyttar äntligen in i egen lgh nästa lördag. Har sedan årsskiftet varit otrogen ett flertal gånger, vilket utvecklade sig till ett lite självdestruktivt beteende. Som så många andra så tappade känslorna och passionen för min man, vi har pratat och pratat och pratat och gått i terapi men det fungerade tyvärr inte för mig. I sommras orkade jag inte bära på alla hemligheter mer utan berättade allt för honom.

Men, så mitt i alla röriga känslostormar så har jag gått o blivit djupt förälskad i min vän. Det har legat i luften ganska länge, sedan innan otroheten. Började med lite fyllehångel vid enstaka tillfällen och utveckades till att vi inte kunde hålla tassarna borta varje gång vi festade tillsammans. Tillslut hände det oundvikliga, i fullt nyktert tillstånd hade vi fantastiskt, himlastormande stjärnsprakande sex (första gången för oss båda). Efter att vi haft sex ett par gånger bestämde hon att hon inte ville fortsätta så sålänge jag var upptagen, hon fick alldeles för dåligt samvete.

Så nu står jag här, har vänt upp och ner på mitt trygga stabila liv sen sex år tillbaka, nyseparerad och förälskad i en tjej. Jag känner att jag behöver vara för mig själv, stå lite på egna ben igen och liksom ta hand om mig själv ett tag. Samtidigt så träffas vi och umgås ganska mycket, jag vill ju inget hellre än att träffa henne och vara nära henne så mycket som möjligt. Men jag börjar känna att det börjar bli helt omöjligt! Jag är så attraherad av henne att det är närmast plågsamt att umgås... Det blev inte heller bättre av att vi senast vi var ute tillsammans hånglade igen för första gången på ett par månader, men för henne innebär det inte att hon vill göra det när vi träffas annars. Hon förstod att det är lite taskigt mot mig och föreslog att vi inte skulle hångla alls, men hur ska jag kunna gå med på det? Jag fantiserar ju dagarna i ända om att få hångla med henne, då tar jag nog de (få) chanser jag får...

Hon säger att hon tycker om mig och är attraherad av mig, men att hon inte vet om hon är bisexuell och att hon inte vet vart det skulle kunna leda mellan oss. Dessutom har hon för tillfället problem med självförtroendet och självbilden, vilket enligt henne är anledningen till att hon inte vill vara fysisk med mig annat än på fyllan då hon tappar hämningarna...

Ursäkta det långa inlägget och jag har väl egentligen inte ens en tydlig frågeställning (svammlar mest) men jag håller snart på att spricka av återhållna känslor och tankar. Jag vet inte hur jag ska stå ut med att träffa henne och vara nära men inte tillräckligt nära? När vi kramas så vill jag liksom aldrig riktigt släppa taget...