Ensamvårdnad, hur tacklar ni allt?

Jag vet faktiskt inte, jag bara gör det jag måste. För gör jag inte det så blir det ju inte gjort, det är ingen annan som gör det åt mig.

Ett dumt kontrakt du skrev tycker jag.
Varför ska han inte vara med o försörja sitt barn med mer än 600:- i månaden?
Kontakta Försäkringskassan o meddela dem att pappan inte betalar fullt underhåll. Då kan du få försörjningsstöd från dem istället, o så räknar de ut - beroende på pappans inkomst - vad han ska betala i underhåll, o så får han betala till dem.
Jag kan aldrig tänka mig att erat "kontrakt" skulle vara bindande på något sätt i detta fall...???
Han är ju enligt loag skyldig att försörja sitt barn!
Ring till FK o berätta din sits.

F.ö så kommer du att klara att vara ensam mamma alldeles galant - man klarar det ju för att man måste!
Vad du ska säga till barnet - ja, det kommer nog med tiden. Var ärlig, men förklara det på barnets vis, beroende på barnets ålder.
Kanske kommer pappan på bättre tankar längre fram?
Kanske är han bara sur nu när separationen fortfarande är färsk, o så tycker han att han ska straffa dig genom dottern?

Försök att strunta i honom, o lägg inte din energi på att han ej träffar flickan.
Såsmåningom kommer han säkert att ta kontakt.
Kanske nöjer sig dottern med att du säger att pappa bor långt bort?
Kan hon inte få ringa honom, svarar han då?
Du behöver ju inte prata med honom alls.

Försök att skapa ett bra liv för dig o dottern - dock tycker jag att du ska ordna till det med underhållet, för han ska inte kunna förhandla ang vårdnaden iom att ta bort en del av underhållet.

Skit i pengarna.
Var glad att du har din dotter hos dig.
Du kan ge henne ett fint liv med massor av kärlek :)

Jo det var dumt o skriva under ett kontrakt, hennes pappa är sjukt pengakåt, så de var väl anledningen till att jag skrev under det där. 

Jag kan absolut ge henne ett underbart liv fyllt med kärlek som jag redan gör :) det jag tycker känns som mest jobbigast är att jag ger mig själv skulden för att hon inte träffar sin pappa..

Eftersom dom inte setts nu på ett bra tag och han ignorera henne massor sista månaden vi bodde i samma ort, så vill jag inte bara släppa av henne hos honom en hel helg, (även att det är hennes pappa) man vet ju aldrig hur hon reagerar, hon kanske tjuter hela helgen, eller stormtrivs osv, så jag kom med förslaget om att han kunde komma hit och va med henne en hel dag, hitta på något bara dom två osv.. men det dög absolut inte, då kunde det lika gärna vara om det "bara" handla om några timmar.. Han sa även att han kommer inte komma ner på hennes 2-års kalas, för att hon bor hos mig, han vill inte se mig eller min släkt, (dom har aldrig dömt honom, eller varit taskiga emot honom, tvärtom) ska jag bara låta allt vara? jag orkar inte försöka lösa saker och ting längre, det är upp till honom känner jag.. hur gör ni, hur känner ni i dessa lägen?

jag vet att jag kommer ge henne ett underbart liv, och en väldigt bra uppväxt, som inte handlar om bara pengar, utan mest av kärlek, kärlek övervinnar allt :) Imorgon börjar jag på mitt nya arbete, och dottern trivs på dagiset här, så det är två steg på vägen till ordning med allt :) Tycker det är skönt att skriva av mig, så vädra ut ni också, alltid roligt och lärorikt att lyssna på andra med erfarenheter.