Bara till låns...

En till, ganska nybliven bonusmamma här, där biomamman anser sig 'äga' barnen och att hon är den enda förälder som barnen egentligen behöver. Situationen är rätt absurd och tillvaron känns tidvis helt surrealistisk. I vårt fall är dock pappan väldigt aktiv och ansvarstagande och vägrar ge upp rätten till sina barn, eller snarare barnens rätt till sin pappa. Det leder till konstanta konflikter med denna biomamma, men det får det ändå vara värt. Jag trodde aldrig för mitt liv att det fanns så oresonabla och irrationella människor som hon är. Jag har inte lyckats vänja mig än utan blir lika chockad, upprörd, frustrerad och ledsen av varje utspel från hennes sida. Jag bara hoppas att vi ska lyckas reda upp det så att barnen får lugn och ro någon gång. Vi strider för att barnen ska få vara hos oss varannan vecka och inte upphackat i perioder där hon har dem 8-13 dagar och vi 3-4 dagar, där de inte ens hinner landa ordentligt innan de ska iväg igen. Under de få perioder som vi fått ha dem lite längre, 6-7 dagar, har de hunnit bli lugna och harmoniska efter några dagar. Då sover hela nätterna i sina egna sängar, går omkring och sjunger och ler och är som två små solstrålar. Föräldrarna går på samarbetssamtal för att få ordning på det växelvisa boendet, men socialsekreterarna (de "opartiska samtalsledarna"), går helt på mammans linje. De sitter och håller mamman om ryggen och vägrar lyssna på pappan. Det är så medeltida att man blir rädd!

Frustrationen är extra stor idag, för biomamman är precis mitt i ännu ett utspel i sin kamp om att vända barnen emot mig.