Att aldrig veta vad man vill i livet

Jag känner igen mig så väl, så väl. Och jag hatar att det är så här. Jag vet heller inte varför det är som det är. Jag har haft diagnoser, som jag sedan blivit av med, så jag har ingen direkt förklaring...

Alltså jag har svårt i relationer och vet heller inte om jag vill ha barn (ska föda när som helst) och vet inte om jag vill leva det eller det eller det livet. Ena stunden vill jag ha det lugna familjelivet medan jag nästa skulle kunna NU packa och dra och leva partyliv i ett annat land. Det är inte att jag får LUST utan det blir som ett driv. Jag vill och måste, liksom.

Jag har heller aldrig lyckats hålla i ett jobb. Är rastlös och impulsiv. Bekräftelsekåt men aggressiv. 

jag vet. känner samma. jag har äntligen!! fått ett fast jobb, så som jag har tjatat om det och längtat. men nu då? vad händer nu? ska jag gå till detta jobbet hela livet? oh no. aldrig. så nu håller jag på med nytt CV och ska söka nytt jobb. helg konstigt. och det jobbigaste är att inget förstår!
vet inte om jag vill plugga igen. vet inte om jag orkar. att skaffa barn är det vi vill absolut, så för mig är det jobb livet som spökar. att som ni säger, inte veta vad man vill göra...

Jag känner igen mig sååå mycket. Skitjobbigt att vara sån, tycker jag iaf.

Ja, det är verkligen skitjobbigt. Inget känns riktigt bra.

Jag har dragit utomlands ensam, bara några veckor. Längtade hem sen. Jag vet det, men ändå fantiserar jag om sånt.

Ibland tänker jag på en kille jag hade som yngre, hur jag sabbade allt med honom och ångrar mig nu. Tänker att jag vill ha honom tillbaks, men samtidigt inte.
 

Jag är i samma sits.
30-årskris?

Har pluggat jättelänge och har äntligen fått det som jag trodde var mitt drömjobb. Och det känns inte ett dugg kul och rätt. Slavar med uppgifterna och glädjen infinner sig aldrig. Får t.o.m. en klump i magen varje gång jag närmar mig mitt kontor.

Har skjutit på hela barn-grejen "tills det är stabilt" - och nu är det ju det! Bo i en stor sekelskifteslägenhet med min sambo (som jag litar på till 100% har varit ihop med i nästan 10 år), båda har drömjobb o.s.v.

Ingenting känns klockrent.
Även om jag rent rationellt vet att jag aldrig kan träffa en bättre man än min sambo (han är snäll, stilig, lång, har bra jobb, älskar mig oerhört, är redo för barn och skulle bli en jättebra pappa, känner till alla mina brister och hemligheter och ger mig massor av stöd o.s.v.) så tvivlar jag så himla mycket på vårt förhållande. Har svårt att se att jag inte skulle ångra mig om jag gjorde slut. Eftersom jag är 30 är han väl förmodligen dessutom min enda chans att få barn.

I vad som verkar vara nån störd psykos har jag gått och kärat ner mig i ett hopplöst fall på mitt jobb. Han är inte ens i närheten av "min typ". En kort liten gubbe som är 20 år äldre. Som redan har barn i min ålder. Bara en sån sak som att han är min kollega gör det ju egentligen off limits.
Min sambo är bättre än honom på alla sätt, men jag kan liksom inte skärpa mig!

Vad gör man?
Hur blir man mer livsbejakande?
När ska man nöja sig med "tillräckligt bra" för att inte förstöra något som man ångrar bittert efteråt?

Allt skulle vara så mycket enklare om man inte kände stressen från den biologiska klockan.

Förlåt att jag snodde tråden, TS.

Här är en till. Jag vet inte vad jag vill och kan lätt bli intresserad av något annat och helt ointresserad av det jag håller på med. Att veta vad jag vill är inte ens lönt att fundera på. Jag provar mig fram istället och utesluter de saker jag blir trött på. Som tur är så har jag en förstående man som hänger på mina idéer. För mig är det nödvändigt att få göra verklighet av åtminstone vissa impulser. Därför byter jag jobb eller bana helt och hållet regelbundet. Nu studerar jag på en relativt kort utbildning eftersom jag vet att jag aldrig skulle stå ut på en lång utbildning, tex 5 år. Hoppas på att det ska fungera. Vi har flyttat flera gånger, ca 3 år på varje ställe. Nu har vi barn och ska förmodligen bo här rätt många år och då måste jag få förverkliga min rastlöshet genom andra projekt, tex bygga om huset, resa iväg eller annat. För tillfället är det då de nya studierna som gör att jag håller mig lugn. 

Nej, jag har nog inga råd.

Det enda som jag kan tänka "hjälper" är att vara nära att förlora det man har - då kanske man har vett att uppskatta det. Det är ju rätt risky business och kanske inte så lätt att arrangera.

Jag fick en cancerdiagnos för två år sedan. Då insåg jag helt plötsligt vad jag kunde gå miste om. Grät när jag tänkte på att jag aldrig skulle bli mamma o.s.v.
Om min sambo skulle kära ner sig i någon annan skulle jag garanterat vilja ha honom mer.

Kan man inte locka fram den effekten innan allt går åt skogen?

Du/vi borde kanske åka på en långresa ensamma bara för uppskatta det vi har mer.
Ett tag funderade jag på att bli särbo för att börja sakna min sambo mer, men han vägrade.

Och det borde väl gå att göra vardagen roligare? Vad tycker du är kul?
Ni kan inte börja dejta mer?

Jag får inte ens någon direkt ny idé och håller den i några få veckor eller månader så jag kan försöka genomföra det, utan allt är bara virrigt och jag ändrar oftast inget utan jag tänker bara.

Jag skulle inte vilja att min sambo hittade nån annan, så det vet jag åtminstone. Däremot gör det mig oftast inget alls tanken på att inte få barn. Det är mest tanken att inte fått barn som gammal som bekymrar lite.

Jag försöker göra vardagen kul med sånt jag tycker om. Ibland lyckas det. Ibland inte. Trots allt har jag saker jag alltid tyckt om och är intresserad av. Haken är att det inte får kännas som ett måste och tvång. Jag kan tex inte gå på nån aktivitet med fasta tider.

Jag är en bit över 30 men är fortfarande som en rebellisk förvirrad tonåring som bara vill göra tvärtemot allt och alla. Jag vet inte vad jag vill, vem jag är eller vart jag är på väg. (men har ändå, som en del andra, en akademisk examen och fint jobb) Jag har svårt att anpassa mig efter normen,och göra som alla andra.  Känner mig ibland som en "pippi långstrump".
Det är skitjobbigt att aldrig hitta sig själv.
Utåt sett är det nog ingen som ser vad som försiggår i mitt inre.

Också en bit över 30 o känner igen mig. Jag är inte sugen på barn men inbillar mig ändå att mammarollen skulle ge mig en plats, uppgift o syfte med dagarna utan att allt handlade om mig o vad jag tycker är roligt eller inte. Jag har hittat ett yrke men lider över dom tidiga mornarna. Så jag är inte helt NÖJD.

Jag har också varit där, förvirrad och inte visste vad jag ville ha i livet tills jag nästan blev knäckt....men sedan i stället för att söka svaren utanför mig själv började jag ruta i mig själv.Idag mår jag prima, är mycket nöjd med mitt liv, vet exakt vad jag vill och hur jag ska skaffa mig det jag vill.
Det händer inte över natten och det kommer att kräva arbete från din sida man det är värt det! 

leta efter sidor som handlar och självhjälp, personlig utveckling och livscoaching
en bra början är www.coaching-center.se   

50 snart och varit vilsen hela livet i det mesta...aldrig nöjd förvirrad i skallen startar mkt, massor projekt, haft många jobb och har flera utbildningar, aldrig hittar jag nånstans att stanna... jaga vidare söka...
ADD har jag fått reda på att det kan vara...ska ev på en sån utredning... kanske nåt ni andra också ska fundera på.
Älskar sambon men tror alltid det finns nåt bättre nån annan som ska göra mig hel...
finns det inte för det måste komma från mig.... om det skulle bli så att jag mister det jag har nu så lovar jag att inte rusa in i nåt förrän jag är hel...
så trött 

Ser att den här tråden är gammal, men den ger stor igenkänningsfaktor för mig. Jag vet att jag inte mår bra av det liv jag lever nu och att jag måste göra en förändring. Den här förändringen har jag egentligen velat göra i mååånga år, men av olika skäl (framförallt att jag inte fått arslet ur...) har den inte blivit av. Jag vet inte ens vad för slags förändring jag vill göra. Har länge känt mig vilsen i livet och inte vetat vad jag skall göra. Känns som att jag varit intresserad av för många saker och inte hittat "min" grej. Har aldrig våga satsa fullt ut på något utan alltid hållit ena foten i dörren.