Anonym (Fia) skrev 2011-09-20 10:27:26 följande:
Jag är i samma sits.
30-årskris?
Har pluggat jättelänge och har äntligen fått det som jag trodde var mitt drömjobb. Och det känns inte ett dugg kul och rätt. Slavar med uppgifterna och glädjen infinner sig aldrig. Får t.o.m. en klump i magen varje gång jag närmar mig mitt kontor.
Har skjutit på hela barn-grejen "tills det är stabilt" - och nu är det ju det! Bo i en stor sekelskifteslägenhet med min sambo (som jag litar på till 100% har varit ihop med i nästan 10 år), båda har drömjobb o.s.v.
Ingenting känns klockrent.
Även om jag rent rationellt vet att jag aldrig kan träffa en bättre man än min sambo (han är snäll, stilig, lång, har bra jobb, älskar mig oerhört, är redo för barn och skulle bli en jättebra pappa, känner till alla mina brister och hemligheter och ger mig massor av stöd o.s.v.) så tvivlar jag så himla mycket på vårt förhållande. Har svårt att se att jag inte skulle ångra mig om jag gjorde slut. Eftersom jag är 30 är han väl förmodligen dessutom min enda chans att få barn.
I vad som verkar vara nån störd psykos har jag gått och kärat ner mig i ett hopplöst fall på mitt jobb. Han är inte ens i närheten av "min typ". En kort liten gubbe som är 20 år äldre. Som redan har barn i min ålder. Bara en sån sak som att han är min kollega gör det ju egentligen off limits.
Min sambo är bättre än honom på alla sätt, men jag kan liksom inte skärpa mig!
Vad gör man?
Hur blir man mer livsbejakande?
När ska man nöja sig med "tillräckligt bra" för att inte förstöra något som man ångrar bittert efteråt?
Allt skulle vara så mycket enklare om man inte kände stressen från den biologiska klockan.
Förlåt att jag snodde tråden, TS.
Du snodde inte alls tråden. Du beskriver bara vad jag känner och hur jag har det.
Det jag till slut bestämde mig för att plugga var det jag drömt mest om sen jag var tonåring. Det är tråkigt nu. Jag tål knappt höra talas om ämnet. Vill inte att folk privat frågar mig om råd kring det. Jag har försökt komma på andra saker jag vill jobba med. Har gått olika kurser osv men känner bara att inget är roligt nog.
Min sambo har velat ha barn i många år men jag skjuter upp det hela tiden. Jag ser framför mig att jag ska sitta med en nyfött barn och gråta över mitt förlorade barnlösa liv. Ånga mig som vanligt. Jag kan inte heller låta bli att kolla efter andra killar, fundera om det finns någon annan jag vill ha samtidigt som jag älskar min sambo. Det har hänt att jag blivit uppvaktad av någon attraktiv, och då börjar genast fantasierna flyga iväg.
Ingen här verkar ha några tips mot problemet, men ensam var jag visst inte om känslan.