Depression med nummer 1 - nummer 2 ok?

Jag har inte haft någon förlossningsdepression men däremot kraftig baby blues som har suttit i 3-4 veckor och det var lika jobbigt efter båda mina förlossningar, även om det var jobbigt på olika sätt, oron var för olika saker osv men tårarna och mörkret var detsamma.

Hej! förstår att du är orolig igen för det var ju det värsta som hade hänt en att drabbas av fl-depp (iaf mig). Jag drabbades efter första barnet och gick under andra grav och pratade m en psykolog enbart vid ett tillfälle då jag inte kände mig så orolig för att det skulle drabba mig igen. Var så mkt dom kändes annorlunda och själva omställningen i livet hade ju redan skett.
Förlossningen m nr två gick toppen, precis som jag önskat och jag mådde super! Tills dag nr fyra då jag brakade samman igen... Det kom verkligen som en chock då jag mått så bra! Kände dock igen allt; ångesten, sömnproblemen, nedstämdheten o alltihopa. Sökte därför hjälp direkt, både samtal o medicin dom jag äv hade förra ggn. Det var tufft i ca 1,5 månad o sen vände det åter!!! Mådde bättre o bättre o till slut bra igen! Nu är min minsta ett år o jag har slutat m medicinen o mår bra! Övertygad om att det kommer gå bra f dig oavsett om du drabbas igen el ej! Men hoppas på det sistnämnda!

Hej, tack för inlägget. Det låter som det vände hyffsat snabbt iallafall för dig andra gången. Jag har försökt att förbereda mig på att det kanske blir likadant, men samtidigt vill man ju inte ställa in sig på att allt ska bli skit igen. Lite svårt att veta vilken isntällning man skall gå in med- för att frösöka vara positiv men samtidigt inse att det ifnns en risk igen. 

 

min första förlossning var utdragen lång och jobbig (68 timmar) slutade med sugklocka och klipp.
jag var förlossningsdeprimerad 1 år efter. hade mardrömmar och ångest läänge, sprang på bvc och kurator inget hjälpte då. först när lillan var 1 år insåg jag att jag kommit ur det.  

tog mig 5 år och en ny partner för att våga bli gravid igen. gick på aurora det hjälpte inte, gick hos kurator det hjälpte inte, bytte sjukhus det hjälpte lite.
jag födde min andra i februari i år, och denna förlossning var ännu värre, den tog bara (12 timmar) men jag hade panik ångest, döds ångest och mådde fruktansvärt under tiden. men min nya sambo var ett underbart stöd! han var fantastisk! och även fast förlossning två var mycket mycket värre, så har jag inte fått depression av denna.
jag trodde det direkt efter. men var inte deprimerad. har gått hos kurator även efter och ingen förlossnings depression  

Jag fick fl-depression med nr ett som på riktigt inte gick över förrän när nr två hunnit bli ett år. Det tog mig alltså tre år. Av att aktivt söka hjälp och att jobba med det hela tiden. 

Jag har FULL förståelse för din oro inför nr två som ännu inte kommit. Hur långt gången är du i graviditeten nu? Hur mycket tid har du till förberedande behandling? Är det samma pappa så att ni har gemensam upplevelse av första förlossningen?

Du får gärna mejla mig för en vidare kontakt om du önskar det. Jag vet själv hur otroligt värdefullt det var för mgi att få höra att jag inte var ensam. Alla kommentarer om att inte oroa mig och att det blri annorlunda med nr 2 gjorde det nästan bara värre för mig. Det finns det ju ingen garanti för liksom. Det är ju örst när man är där som man vet hur det blir.
Jag har mängder av tips och är bra på att lyssna

Jag efterlyser också just nu personer som har eller har haft fl-depressioner under kortare eller längre tider. Jag vet att vi som varit där kan hjälpa andra genom att berätta vår historia. Det finns så mycket skam och skuldkänslor i det vi går igenom så det är svårt att prata om det när vi är mitt i det. 

Detta är ingen försäljning utan helt enkelt ett sätt att kunna hjälpa andra i samma situation. Mejla mig, gå in på Pezon och lämna avtryck eller gå in på min hemsida http://lakandeforaldrar.wordpress.com/ för att läsa mer. 

Hoppas du får och hittar den hjälp du söker och har behov av!
//Lotten 

Hej,

Tack för era svar.
Mitt andra barn är planerat till mitten av december och jag har i dagsläget varit 2 ggr på samtal på juno*/aurora- mottagningen på det sjukhus jag ska föda. Men nu dröjer det några veckor till nästa gång.

Precis som du Pezon säger så är det svårt att höra att man bara ska räkna emd att det blir annorlunda med nr2. Jag har bra "medicinska" anledningar att tro att förlossningen kommer gå lättare, enligt barnmorskors bedömning. Dock är det inte det jag emst oroar mig för utan just den mentala biten. Jag försöker förbereda mig på olika plan, dvs informera alla om att jag var deprimerad förra gången, och därför kanske blir det igen, så att jag inte tappas bort. Min sambo ( samma pappa) var ju med förra gången och vi är överrens om att han ska planera att vara hemma 4 veckor, inte bara 2, efter förlossningen för att se till att jag vekrligen är ok, eller hunnit få hjälp om så inte är fallet.

Men det är fortfarande otroligt svårt att veta hur man själv mentalt ska förbereda sig i övrgit. Dessurom känner jag att inför förra förlossningen hade jag övat profylax och funderat över smärtlindring etc, nu har jag itne tid med heltidsjobb och en 2-åring och allt annat.

 

Ja du Pojkens, det är så lika. 
Jag hade dessutom blivit medicinskt utredd för att se att jag inte hade några problem med risker för blödarsjuka eller vad det heter. Jag förlorade nämligen 37 dl blod vid första förlossningen. Med vetskapen från den undersökningen i bagaget blev jag fullständigt livrädd när min första barnmorska berättade att jag inte fick föda på deras specialavdelning, av risk för att samma sak skulle hända igen. Har det hänt en gång finns helt enkelt risken att det kan hända igen, fast så många hade sagt att det blir annorlunda nästa gång. T.om läkaren som undersökt min blödningsfrekvens. 
jag fick komma till en psykolog på SÖS kvinnomottagning (eller vad det heter) och hon diagnostiserade mig med Post traumatiskt stress syndrom. Det var inget att leka med alltså....
När vi pratat ett par gånger så insåg jag att det var tiden efteråt som var det mest läskiga at gå igenom igen. Förlosningen gick liksom att komma igenmo med planerat snitt osv.  När vi kommit fram till det löste vi det med kontakt på BUP med förberedande samtal som gjorde en enorm skillnad för mig. Annars vet jag itne hur det hade gått. 

Just alla kommentarer om att det kommer gå bra och "varför säga till dig själv att det kommer bli lika nu" osv var otroligt tuffa att acceptera. Att bara inse att andra inte förstod. De gjorde ju att jag var tvungen att försvara mig och mitt måend, vilket inte stärkte mig precis..

Det låter som du har en bra plan med att bädda skönt runt omkring dig för att förbereda dig. Hoppas att det går bra. 

Jag har börjat samla ihop lite bloggar från andra som bloggar om sin förlossningsdepression. Är det någon av er som gör det så skulle jag bli jätteglad om jag kan få länkar till era sidor.